The Apportionment of International Responsibility between the European Union and its Member States under Mixed Agreements

Sammanfattning: Denna uppsats utreder huruvida det går att identifiera en särskild rättsordning vad gäller fördelningen av internationellt ansvar mellan EU och dess medlemsstater under blandade avtal, det vill säga internationella avtal som undertecknats av EU och vissa eller alla dess medlemsstater på ena sidan, och en tredje stat eller internationell organisation på den andra. Uppsatsen presenterar slutsatsen att sui generis-aspekterna av EU:s konstitutionella ordning, såsom dess internationella juridiska personlighet, fördragsgivande befogenheter, lagstiftande befogenheter, EU domstolens överhöghet och den kontinuerliga utvecklingen av EU:s kompetens, kräver att särskilda regler för tilldelning av internationellt ansvar tillämpas på EU:s blandade avtal. Det hävdas vidare att dessa särskilda regler bör baseras på doktrinen om normativ kontroll, dvs. teorin om att det internationella ansvaret för agerandet av en EU-medlemsstat tilldelas EU om agerande är en följd av en bindande EU norm och att stöd för detta kan hittas både i Folkrättskommissionens arbete och i praxisen från både internationella och regionala rättsliga organ. Slutligen slås det fast att de juridiska problem som kan uppstå som en följd av användandet av doktrinen om normativ kontroll, såsom försämrad rättssäkerhet i för tredje part samt friktionen mellan doktrinen om normativ och principerna om pacta tertiis och pacta sunt servanda, inte utgör ett oöverstigligt hinder för tillämpningen av doktrinen om normativ kontroll vid fördelandet av ansvar mellan EU och dess medlemsstater under mixed agreements. Med dessa fynd i åtanke genomförs en sedan en kritisk granskning av EU:s tillträde till den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, där det föreslås att anslutningsavtalet mellan EU och Europarådet bör innehålla en uttrycklig hänvisning till doktrinen om normativ kontroll i kombination med en kompetensdeklaration samt en subsidiär mekanism för delat ansvar mellan EU och dess medlemsstater.