Högsta instansers hantering av begäran om förhandsavgörande ur ett rättighetsperspektiv. En utredning av de rättigheter enskilda kan göra anspråk på vid högsta instans inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen.

Sammanfattning: Förhandsavgörandeinstrumentet har haft en stor betydelse för utvecklingen av EU-rätten. Säkerställandet av EU-rättens enhetliga genomslag synes ofta vara det främsta skälet till att förhandsavgörandeinstrumentet existerar. Förhandsavgörandeinstrumentets betydelse för den enskilde individen hamnar av någon anledning ofta i skymundan. Det kan bero på att enskilda enligt fördraget inte kan vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Denna möjlighet, eller för sista instans skyldighet, tillkommer istället medlemsstaternas nationella domstolar när förutsättningarna för detta i artikel 267 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är uppfyllda. Eftersom de nationella domstolarna har den yttersta makten att avgöra när förhandsbesked från EU-domstolen skall inhämtas, finns det ett behov att undersöka vilka rättigheter enskilda kan göra gällande vid högsta instans inhämtande av förhandsavgörande. I uppsatsen utreds om enskilda kan ha en rätt att kräva att en nationell domstol av högsta instans inhämtar förhandsavgörande. Vidare undersöks vilka övriga krav som kan göras gällande då högsta instans nekar en begäran om förhandsavgörande och vad dessa innebär för den enskilde individen. Det utreds om högsta instanser har en skyldighet att motivera beslut att inte inhämta förhandsavgörande och/eller om de högsta instanserna är skyldiga att hålla sådana beslut lättillgängliga för allmänheten. I detta sammanhang ges även en inblick i hur de högsta instanserna i Sverige förhåller sig till dessa krav. Uppsatsen besvarar vilka av de eventuella rättigheter och krav som kan göras effektivt gällande, på så sätt att den enskilde individen kan utkräva reparation vid rättighetskränkning. EU-domstolens praxis indikerar inte att enskilda har en rättighet till att sista instans inhämtar förhandsavgörande från EU-domstolen. Den företagna utredningen visar att rättsläget är oklart. Enskildas rätt till förhandsavgörande kan i dagsläget inte ses som effektiv, eftersom det ännu inte är fastställt att skadestånd kan utgå enbart på grund av att en högsta instans inte fullgjort sin skyldighet att inhämta förhandsavgörande. Däremot visar studiens resultat att de högsta instanserna idag har en motiveringsskyldighet och att enskilda har en motsvarande rätt till motiverade beslut. Om denna rättighet kränks har enskilda rätt att utkräva reparation, vilket på så sätt innebär att rättigheten kan ses som effektiv. Rättsläget kring de krav som kan ställas på avslagsbeslutens tillgänglighet är outforskat. Jag anser att ett rättssäkerhetsperspektiv, samt rätten till en rättvis rättegång talar för att det bör finnas krav på att besluten skall hållas lättillgängliga för allmänheten.