Värdering av den militära nyttan hos obemannade markfarkoster som stödjer förband som strider till fots

Detta är en Magister-uppsats från Försvarshögskolan

Sammanfattning: Historiskt har soldater till fots burit sin personliga utrustning till fots. Den övriga utrustning som soldaten behövde transporterades ofta i vagnar dragna av olika dragdjur. Då stridstempot och framförallt framryckningshastigheten har ökat, har behovet av att bära med sig all nödvändig utrustning ökat. I takt med att nya system tillförts, har därmed också den burna vikten för den enskilde soldaten ökat. Undersökningen har genomförts som en komparativ studie av olika typer av obemannade markfarkoster, så kallade UGV-system, genom att deras möjligheter och begränsningar har analyserats och jämförts utifrån de krav som ställs av scenariot, och av den militära användaren, vid lösandet av en specifik taktisk uppgift. Kriterierna för jämförelse har med hjälp av konceptet militär nytta, framtaget av Andersson et al (2015), tagits fram ur scenariot. Studien kan konstatera att den militära nyttan med dessa UGV-system är att soldaternas egen rörlighet och uthållighet ökar, samtidigt som den skaderisk som tunga bördor innebär minskar. En soldat som inte är utmattad efter att ha burit tung utrustning har en högre stridsberedskap och agerar med större skärpa. Förbandens operativa rörlighet och uthållighet ökar också och beroende på vilket UGV-system som används återfinns olika grader av militär nytta.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)