Tvångsvård enligt 3 § LVU - särskilt om socialt nedbrytande beteende

Sammanfattning: Utgångspunkten i svensk socialvård är att insatser ska ske på frivillig väg. I vissa fall måste dock samhället ha möjlighet att använda tvång mot den enskilde. Ett sådant tillfälle är när barn och unga far illa, antingen på grund av missförhållanden i hemmet, eller på grund av eget beteende, och samtycke till vård saknas. Samhället kan då ingripa med stöd av lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Uppsatsen syftar till att beskriva förutsättningarna för tvångsvård enligt LVU. Fokus har varit förutsättningarna för tvångsvård i de fall det är den unges eget beteende som ligger till grund för ett tvångsomhändertagande, vilket regleras i 3 § LVU. Framställningen har främst tagit sikte på uttrycket något annat socialt nedbrytande beteende, vilken innebörd lagstiftaren menar att uttrycket ska ha och hur det har tolkats i praxis. Enligt förarbetena är ett socialt nedbrytande beteende ett beteende som avviker från samhällets grundläggande normer. Som exempel anges att den unge vistas i olämpliga miljöer. Vidare krävs, för att tvångsvård ska aktualiseras, att det finns en påtaglig risk för att den unge hälsa eller utveckling skadas av beteendet. Det är barnets bästa som ska vara avgörande vid beslut enligt LVU. I praxis har slagits fast att ett beteende som är en yttring av ett neuropsykiatriskt funktionshinder inte ska betraktas som ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Avgörandet har väckt reaktioner, bland annat har påpekats att det är svårt att avgöra när ett beteende är en yttring av ett neuropsykiatriskt funktionshinder och när beteendet inte alls beror på detta. Samtidigt visade en undersökning som gjordes senare det år då domen avkunnades att socialnämnderna fortsatt att placera ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder enligt LVU, och att många socialnämndsordföranden inte ens kände till den nya rättspraxisen. Detta visar på behovet av att lagstiftningen ses över så att möjlighet finns att hjälpa dessa ungdomar på bästa sätt för att förhindra problem i framtiden. En studie från Karolinska Institutet, som innefattat intagna på Norrtäljeanstalten, visade att många av de intagna hade obehandlad ADHD och missbruksproblem. Att samhället har möjlighet att vårda unga med neuropsykiatriska funktionshinder tidigt är således mycket viktigt. En översiktlig beskrivning av den norska regleringen på området har också gjorts för att exemplifiera hur ett land, som i många avseenden är väldigt likt Sverige, valt att utforma sin lagstiftning. Av beskrivningen framgår att den norska och svenska regleringen är snarlika. Den norska lagens motsvarighet till 3 § LVU återfinns i § 4-24 barnevernloven. I § 4-24 barnevernloven anges tre tillfällen då samhället kan ingripa på grund av den unges eget beteende. Det är vid alvorlig eller gjentatt kriminalitet, vedvarende misbruk av rusmidler samt på annen måte. På annen måte avser att fånga upp den typen av situationer som i den svenska lagen benämns som något annat socialt nedbrytande beteende. Avgörande i såväl den svenska som norska lagen är vad som är bäst för barnet.