Hur borde biologiska läkemedel användas för optimal behandling av Crohns sjukdom

Sammanfattning: Bakgrund: Crohns sjukdom är en form av inflammatorisk tarmsjukdom som kännetecknas av kronisk histologisk inflammation, en autoimmun sjukdom som inte är medicinskt botbar men det finns olika medicinska terapier som kan kontrollera symtomen. Det förekommer omväxlande perioder med skov och lugn, operation behövs ibland, medicineringen är konstant och alla dessa faktorer leder till försämrad livskvalitet. Crohns sjukdom skadar ofta ileum men det kan påverka vilket segment av mag-tarmkanalen som helst från mun till perianalt område, lesionerna kan ha formen av fläckar, med vissa delar påverkade medan andra förblir helt normala. Incidensen av Crohns sjukdom i Sverige är mellan 5 och 10 per 100 000 och prevalensen är cirka 200 per 100 000. Medan dödsfallet med Crohns sjukdom minskar, ökar de andra problemen som är förknippade med Crohns sjukdom och detta sätter press på sjukvården. För att hålla sjukdomen under kontroll behöver patienter farmakologisk induktionsbehandling i början av sjukdomen och underhållsbehandling under resten av livet. Just för att behandlingen behövs på lång sikt (livet ut) har det varit absolut nödvändigt att hitta den bästa behandlingsstrategin. Målet med behandlingen är att göra patienten symptomfri med hjälp av medicinering. Mål: Syftet med detta examensarbete var att ta reda på hur tillgängliga biologiska läkemedel ska användas för att få optimal effekt, närmare bestämt om de biologiska läkemedlen ska användas som monoterapi eller i kombination med andra läkemedel vid behandling av Crohns sjukdom. Metod: PubMed-databasen har använts för att söka, välja och analysera fem relevanta randomiserade kontrollerade kliniska prövningar om Crohns sjukdom. Nyckelordet som användes för att hitta alla dessa fem relevanta artiklar var ''Crohn's combination therapy''. Resultat: Resultaten i den första artikeln påpekar att kombinationsbehandling med infliximab + azatioprin hade bättre resultat jämfört med infliximab monoterapi och infliximab monoterapi hade bättre resultat jämfört med azatioprin monoterapi för att uppnå klinisk remission och slemhinneläkning. Den andra artikeln strider mot den första studien och säger att om tillräckliga läkemedelskoncentrationer uppnås och bibehålls genom terapeutisk läkemedelsövervakning med infliximab, kanske kombinationsterapi med tiopuriner inte behövs för att uppnå önskade kliniska resultat. Den tredje artikeln drog slutsatsen att adalimumab var överlägsen tiopuriner i att förhindra endoskopiskt återfall av Crohns sjukdom hos patienter med hög risk för återfall efter operation. Den fjärde artikeln identifierade ingen effektivitetsfördel med kombinationsbehandling med adalimumab + immunmodulatorer jämfört med adalimumab monoterapi. Den femte artikeln drog slutsatsen att vedolizumab i kombination med stabila doser av kortikosteroider inducerade mer effektivt klinisk remission än antingen placebo plus kortikosteroider eller enbart vedolizumab. Slutsatser: En universell slutsats kan inte dras om fördelen med kombinationsbehandling bestående av biologiska och immunsuppressiva läkemedel jämfört med biologisk monoterapi. Olika tillvägagångssätt är nödvändiga för varje enskild patient eftersom medicinen kan vara olika för induktions- och underhållsterapier, sjukdomsvaraktigheten påverkar hur patienten kommer att reagera på mediciner och medicineringen som Crohns sjukdoms-patienter fick tidigare kan också påverka hur patienten kommer att svara på medicinering.