Snälla, ta inte mitt barn! Om tvångsadoption och adoptionsinstitutets ändamål

Sammanfattning: Framställningen utreder huruvida gällande rätt och rättstillämpning avseende tvångsadoption korresponderar med adoptionsinstitutets ändamål på ett tillfredställande vis. Framställningen avser även klargöra gällande rätt och vilka intressen som påverkat institutets utformning. En förutsättning för adoption är att den är till fördel för barnet. Det innebär att en adoption inte kan ske om den inte tillgodoser ett barns rätt till ett tryggt uppväxtförhållande, och således är i enlighet med barnets bästa. Principen om barnets bästa är institutets enda ändamålsbestämmelse och fastställs i varje enskild situation med hjälp av erfarenhet och kunskap på området, samt genom barnets egen inställning. Med bakgrund av ett adoptionsbesluts ingripande karaktär har barn över 12 år tilldelats en vetorätt, medan yngre barns inställning ska tillmätas betydelse efter ålder och mognad. Trots att institutet endast har en ändamålsbestämmelse har även andra intressen påverkat gällande rätt. Ett sådant intresse är rätten att bli förälder. En adoptant måste dock som huvudregel vara minst 25 år gammal. Vidare tillkommer inte rätten att adoptera gemensamt alla som önskar. Då endast en adoption till fördel för barnet får genomföras kan därför konstateras att det inte föreligger någon rättighet att adoptera ett barn, utan endast en möjlighet. En biologisk förälders intresse av att kvarstå som förälder är ett annat intresse som fått stort genomslag vid institutets utformning och tillämpning då en vårdnadshavande förälder givits en vetorätt. Tvångsadoption möjliggörs dock då en icke vårdnadshavande förälder saknar denna vetorätt. Vid bedömningen av huruvida en tvångsadoption ska kunna ske krävs emellertid att stor vikt läggs vid en icke vårdnadshavande förälders åsikt. Lagstiftaren har dock uttryckt att en tvångsadoption inte är önskvärd efter en vårdnadsöverflyttning, vilket i praktiken innebär att endast styvbarnsadoptioner kan ske tvångsvis. Med hänsyn till institutets ändamål och att inget intresse får sättas framför barnets bästa kan det dock ifrågasättas om det verkligen är ändamålsenligt att tvångsadoption kan ske i så få situationer. Beaktansvärt är dock att en vårdnadsöverflyttning är ett mindre ingripande i berörda personers privat- och familjeliv, men innebär att barnets bästa troligtvis tillvaratas i samma utsträckning som vid en tvångsadoption. En rättstillämpning som medfört att tvångsadoption tillåtits efter en vårdnadsöverflyttning hade dock troligtvis säkerställt att barnets bästa tillvaratagits i större utsträckning, bland annat med bakgrund av forskningsresultat. Då principen om barnets bästa till syvende och sist faktiskt är avgörande vid varje potentiell adoption kan det dock inte påstås att institutet inte är ändamålsenligt, även om utrymme för förbättring finns.