Framställningar av föräldraskap och samhällsstöd : En netnografisk studie om att vara förälder till ett barn med neuropsykologisk funktionsnedsättning

Sammanfattning: I samhället finns olika instanser som ska bistå individer med hjälp och stöd när behov uppstår. Föräldrar är de som har det yttersta ansvaret för att stötta och hjälpa sina barn, men personer som har en neuropsykologisk funktionsnedsättning (NPF) är ofta i större behov av stöd och hjälp i sin vardag. För personer som inte följer normen finns en risk att en känsla av stigmatisering uppstår Syftet med denna studie var att undersöka hur föräldrar till barn med NPF framställer sitt föräldraskap, stöd från samhällets instanser och stigmatisering, utifrån inlägg skrivna på Instagram och bloggar.  Frågeställningarna som använts för att svara mot syftet är: Hur framställer föräldrar till barn med NPF sina upplevelser av föräldrarollen?·       Hur beskriver föräldrarna samhällets stöd från skola, sjukvård, Försäkringskassan och socialtjänsten? Om och eventuellt hur kan man förstå dessa familjers situation kopplat till utanförskap/stigmatisering?Detta är en kvalitativ studie som bygger på netnografi. Denna studie har utgått ifrån inlägg publicerade på Instagram av åtta olika föräldrar samt från tre olika bloggare. För att kunna analysera empirin har Goffmans teori om stigmatisering, Goffmans teori om självframställning och Giddens och Suttons stämpelteori använts, samt tidigare forskning om föräldrar till barn med NPF. Resultatet visar att föräldrarna använder plattformarna till att förmedla kunskap och ge andra förståelse kring hur det är att leva i en familj med NPF. Användarna beskriver mycket stress och oro kopplat till sitt föräldraskap. De olika instanserna de har kontakt med saknar ofta kunskap om NPF, vilket innebär att stöd kan utebli eller bli fel. En upplevelse föräldrarna beskriver är att det är lite som lottdragning om de får träffa en person med kunskap om NPF när de besöker de olika instanserna. Om personen har kunskap blir bemötandet bättre och föräldrarna upplever att de blir förstådda. Ingen förälder skriver att de öppet känner sig stigmatiserade, men de väljer ändå att ofta stanna hemma för att inte utsätta barnet för allt för många intryck. Stigmatiseringen kopplas mer mot deras barn som saknar vänner eller inte kan delta i idrotter.