Vi måste prata. En bevisvärderingsstudie i hur tillämpning av förklaringsbördan påverkar den tilltalade

Sammanfattning: Med hjälp av den rättsdogmatiska metoden kan det konstateras att en tilltalad är skyddad av den s.k. oskyldighetspresumtionen. Det innebär att bevisbördan ligger hos åklagaren och att den tilltalade ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen är bevisad. Den tilltalade har därmed en rätt att vara tyst under hela förfarandet. Den tilltalades tystnad, lögner och icke trovärdiga förklaringar får alltså inte trots att det råder fri bevisvärdering i Sverige utan vidare användas som bevis mot den tilltalade. Den tilltalade kan trots detta genom att åläggas en så kallad förklaringsbörda krävas förklara sig kring olika omständigheter. Misslyckas den tilltalade att uppfylla denna förklaringsbörda riskerar det leda till fällande dom. I enlighet med Europadomstolen praxis tyder prejudicerande fall från Högsta domstolen på att det finns utrymme att tillämpa en förklaringsbörda innan åklagarens uppfyllt beviskravet. Det centrala är huruvida det finns en situation som uppenbarligen kräver en förklaring. Vägledningen är vag och i de analyserade fallen framgår att förklaringsbördan tolkats och tillämpats på olika sätt av svenska underrätter. Det väcker frågan om det utrymme domstolarna har att tillämpa förklaringsbördan kan strida mot oskyldighetspresumtionen och innebära problem för den tilltalade ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Med hjälp av användandet av ett exempelfall och den bayesianska sannolikhetsteorin visas hur underrätternas tillämpning av förklaringsbördan på olika sätt kan påverka den tilltalades utsikter i processen. Förklaringsbördans rättsliga tillämpningsutrymme har lett till att vissa underrätter tagit den tilltalades tystnad, lögner och icke trovärdiga förklaringar i beaktning innan åklagaren uppfyllt beviskravet och sannolikheten för den tilltalades skuld har därmed ökat. Ett sådant förfarande kan vara förenligt med rättssäkerheten om den tilltalades tystnad, lögner och icke trovärdiga förklaringar inte bedöms vara ett bevisfaktum med beviskraft i sig. Även den varierande tillämpningen hos domstolarna kan negativt påverka den tilltalades rättssäkerhet.