Järnstatus och rutiner för järnsupplementering till svenska smågrisar

Sammanfattning: Otillräckligt järnintag hos diande smågrisar resulterar snabbt i järnbrist och vidare järnbristanemi (eng. iron-deficiency anemia, IDA). IDA utgör ett allvarligt hälsoproblem hos våra domesticerade smågrisar, och leder till lägre tillväxt, mindre motståndskraft mot infektiösa sjukdomar och i värsta fall en ökad smågrisdödlighet. Det finns flera olika anledningar till att dagens smågrisar behöver extra tillskott av järn. Grisar föds med en total järndepå på enbart cirka 50 mg, samtidigt som det dagliga behovet av järn hos smågrisar är hög. Selektiv avel för ökat antal smågrisar per kull samt hög daglig tillväxt resulterar i att en smågris behöver få i sig mellan 7– 16 mg järn per dag för att tillgodose sitt järnbehov och förhindra utvecklandet av IDA. Vidare är smågrisens intag av järn begränsad, då suggans mjölk innehåller förhållandevis låga nivåer utav järn, och då kommersiella smågrisar hålls inomhus och således ej har tillgång till jord att böka i. För att kompensera för den begränsade järndepån har det kommit att bli en generell rekommendation med järnsupplementering till alla grisar som föds upp inomhus, och inom kommersiell grisuppfödning utförs således järnsupplementering på rutinmässig basis. Det finns flera olika metoder för järnsupplementering, där den vanligaste metoden är en intramuskulär injektion med järn inom de tre till fem första levnadsdagarna. Ett alternativ till den traditionella järninjektionen är en giva av järnpasta som ges per os inom de en till tre första levnadsdagarna. Därefter rekommenderas dagligt tillskott av järnberikat smågrisfoder och/eller järnprodukter som till exempel järntorv, järngranulat eller järnpellets. Andra mindre vanliga järnsupplementeringsrutiner är daglig tillförsel av järntorv, järnpellets, järnsulfat eller järnberikat dricksvatten, utan föregående järninjektion eller järnpasta. Studien visade att smågrisar som fått järnsupplementering i form av järninjektion hade signifikant högre hemoglobinvärden vid 14 dagars ålder än smågrisar som fått järnsupplementering i form av järnpasta (p <0,001). En stor andel av smågrisarna som fått järnsupplementering i form av järnpasta visades ligga på värden <90 g/L (43,3 %, 52 av 120) i jämförelse med de som fått järninjektion (9,2 %, 11 av 120), och frågan väcktes om järnsupplementering med järnpasta är en optimal supplementeringsmetod med avseende på att upprätthålla adekvata järnnivåer hos smågrisarna? Studien visade inte någon påverkan på hemoglobinvärdet hos smågrisarna med avseende på kullantalet, dock skulle vidare studier med ett större antal provtagna smågrisar behöva utföras för att säkert kunna uttala sig om detta.