Rättvisa – ett lotteri med höga insatser? - Om betydelsen av åklagares åtalsprövning för målsägandens förutsebara tillgång till upprättelse
Sammanfattning: Brotten vållande till kroppsskada eller sjukdom, förtal, förolämpning och egenmäktighet med barn är alla brott mot person för vilka de brottsutredande myndigheterna enbart får fatta lagföringsbeslut om åtal kan anses påkallat ur allmän synpunkt. Begränsningen, som i vissa fall enbart aktualiseras om målsäganden angivit brottet till åtal, innebär att myndigheterna inte får hantera alla fall även om brott antas vara begånget. Bland övriga brott mot person i brottsbalken finns inte någon motsvarande begränsning. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur dessa så kallade åtalsprövningsregler påverkar målsägandens tillgång till upprättelse. Uppsatsen är författad med utgångspunkt i principen om förutsebarhet. Av redogörelsen framgår att formuleringen, påkallat ur allmän synpunkt, kommit att tolkas mycket snävt av de brottsutredande myndigheterna och att ytterst få ärenden leder till lagföringsbeslut. Av intresse i sammanhanget är därför att den reella makten över formuleringens betydelse i mångt och mycket kommit att förskjutas från lagstiftaren till Åklagarmyndigheten. I uppsatsen argumenteras för att denna maktförskjutning av flera skäl är bekymmersam och att såväl den lagtekniska konstruktionen som Åklagarmyndighetens tillämpning av densamma innebär svårigheter för målsäganden ur ett förutsebarhetsperspektiv. Om de brottsutredande myndigheterna, efter den särskilda åtalsprövningen, kommer till slutsatsen att gärningen inte är deras sak att hantera är målsäganden lämnad att söka upprättelse på egen hand. Av redogörelsen konstateras att sådana möjligheter finns enligt lag men att lagstiftaren kommit att kombinera dessa med höga krav och förväntningar kopplade till målsägandens kunskapsmässiga eller ekonomiska förmåga. Eftersom gemene man i de flesta fall saknar faktisk möjlighet att uppfylla kraven kan det hävdas att målsägandens reella tillgång till upprättelse avgörs redan genom Åklagarmyndighetens beslut. Det kan därmed påstås att lagstiftaren inte enbart försett myndigheten med den lagstiftande makten utan dessutom, i någon mån, med den dömande. I uppsatsen argumenteras för att tillgången till upprättelse kommit att utvecklas till en klassfråga. Med hänvisning dels till att målsägandens reella tillgång till upprättelse inte kan anses förutsebar, dels de många brister som den juridiska konstruktionen uppvisar, menar uppsatsförfattaren att systemet bör reformeras.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)