Stereotypier hos stora kattdjur i djurparker. : har födoberikning reducerande effekt?

Detta är en Kandidat-uppsats från SLU/Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health

Sammanfattning: Att hålla djur i djurparker innebär ofta en stor inskränkning på deras beteendemönster. Denna litteraturstudie är inriktad på Afrikas stora kattdjur. Lejon, leopard och gepard har i sina naturliga habitat stora revir och de jagar för att få föda. I djurparker hålls de i förhållandevis små hägn och har inte möjlighet till att jaga. När djur hålls i en suboptimal miljö är det vanligt att de utvecklar stereotypier. Prevalensen för detta hos stora kattdjur i fångenskap är ca 80 %. Vanligast hos dessa arter är stereotypt vandrande, även kallat pacing. Stereotypier är repetitiva, oföränderliga beteendemönster utan något tydligt mål eller funktion. Beteendet orsakas av kronisk stress som bottnar i brister i djurens miljö och är därför associerat med dålig djurvälfärd. När beteendet väl är etablerat är det inte alltid negativt för djuret då det kan verka belönande, detta innebär att ett djur kan klara av sin situation bättre om det utför stereotypt beteende än om det inte gör det. Olika typer av miljöberikningar kan användas för att erbjuda djur i fångenskap nya val och möjligheter samt för att reducera stereotypa beteenden. Födoberikning är en form av miljöberikning som man använder till många djur. Att utfodra med hela kadaver, ben, fryst fisk m.m. eller genom att stimulera till jakt på olika sätt har reducerande effekt på stereotypier. Miljön är också av betydelse för hur mycket stereotypier djuren uppvisar. Hägnets utformning och innehåll är av större betydelse än hägnets storlek. Forskningen på det här området ställs inför en del problem då det ofta bara finns ett fåtal individer av de här arterna på samma djurpark. Detta resulterar i många osäkra forskningsresultat. Mer forskning behövs på området.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)