Obefogade hävningsförklaringar - ur ett köprättsligt perspektiv

Sammanfattning: Att häva ett avtal är en ingripande åtgärd varför hävningspåföljden endast kan göras gällande vid väsentliga avtalsbrott enligt svensk rätt. Denna framställning syftar till att dels undersöka hur väsentlighetsrekvisitet är utformat enligt gällande rätt, dels utforska vilka rättsverkningar som uppkommer för den som mottagit en obefogad hävningsförklaring i den bemärkelsen att väsentlighetsrekvisitet inte har uppfyllts. Framställningen fokuserar på det kommersiella köpeavtalet och på säljarens avtalsbrott i form av dröjsmål och fel i varan, varför de centrala lagrummen utgörs av 25 och 29 §§ köplagen samt art. 25 CISG. Den rättsdogmatiska metoden har anlagts och allmänt vedertagna rättskällor som lagtext, förarbeten, praxis och doktrin har tillämpats för att besvara frågorna om gällande rätt. Det har konstaterats att ingen generell regel om hur väsentlighetsbedömningen går till kan anges men att förutsättningsläran inte synes vara ett hjälpmedel att beakta vid bedömningen. Eftersom det till stora delar saknas vägledning för bedömningen har det anförts att regleringen i art. 25 CISG och praxis gällande bestämmelsen möjligen kan användas som vägledning. Detta gäller särskilt vid fel i varan då väsentlighetsbedömningen i både art. 25 CISG och 39 § köplagen i stor utsträckning synes fästa avgörande vikt vid huruvida syftet med köpet i huvudsak blivit förfelat eller inte. Vid säljarens dröjsmål har det framkommit att hur lång tid dröjsmålet har förelegat är det centrala bedömningsmomentet och att detta påverkas av köpets karaktär. I samtliga situationer finns möjlighet för köparen att klargöra väsentligheten av avtalsenlig prestation i exempelvis avtalet. För mottagaren av en obefogad hävningsförklaring har det framkommit att den mest komplicerade frågan är att bedöma huruvida den mottagna hävningsförklaringen verkligen är obefogad. Detta då mottagaren måste avgöra om denne själv begått ett väsentligt avtalsbrott och den väsentlighetsbedömningen är svår att göra. Det har dock konstaterat att en obefogad hävningsförklaring torde kunna betraktas som både ett rent avtalsbrott och ett befarat avtalsbrott. Den obefogade hävningsförklaringen torde dock inte innebära att avtalet mellan parterna har upphört varför kritik har riktats mot termen ”obefogad hävning”, möjlighet finns fortfarande för mottagaren att kräva fullgörelse under vissa förutsättningar. Vilka rättsverkningar som uppkommer vi mottagandet av en obefogad hävningsförklaring är därför beroende av vilka strategiska val mottagaren väljer att vidta. Vidare har det konstaterats att en obefogad hävningsförklaring torde ge mottagaren en rätt att häva avtalet för egen del på grund av befarat avtalsbrott i den meningen att det föreligger ett befarat dröjsmål av den felaktigt hävande partens prestation. Detta befarade dröjsmål bör även kunna uppfattas som ett väsentligt dröjsmål då den felaktigt hävande parten gjort gällande att ingen prestation kommer att ske överhuvudtaget, varför dröjsmålets tid kan förväntas vara tillräckligt långt för att uppfylla väsentlighetsrekvisitet.