Barnets bästa - eller flickors och pojkars bästa? - Undersökning av könets påverkan vid beslut om tvångsvård enligt 3 § LVU på basis av förvaltningsrättens domar

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att utifrån en rättsdogmatisk och en delvis rättssociologisk metod undersöka huruvida bedömningen av barnets bästa vid tvångsvård enligt 3 § LVU påverkas av barnets kön. Utifrån syftet följer frågeställningen: är det befogat att snarare tala om flickors och pojkars bästa, än det könsneutrala begreppet barnets bästa? LVU och möjligheten till tvångsvård av barn finns till för att skydda barn och unga vars rätt till en trygg uppväxt inte kan tillgodoses på något annat sätt. Vid ett beslut om tvångsvård ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. 3 § LVU gör möjligt att vårda och skydda barn under 18 år och unga mellan 18 och 20 år från sitt eget beteende vilket kan leda till skada på deras hälsa och utveckling. Bestämmelsen innehåller tre olika rekvisit med riskfyllda beteenden: missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet och annat socialt nedbrytande beteende. Det sista rekvisitet omfattar beteenden som ligger utanför samhällets fundamentala normer, såsom vistelse i missbrukarmiljöer, prostitution och aggressivt uppträdande. LVU är könsneutral och i förarbetena saknas stöd för att det skulle föreligga en skillnad i bedömningen mellan flickor och pojkar med sociala problem. Utredningar från tidigt 2000-tal har visat att så inte är fallet i förvaltningsrätten. Kvinnliga och manliga normer tillämpas på flickor och pojkar med sociala problem. En flickas sexualitet och kropp har relevans vid bedömningen av om hennes beteende är socialt nedbrytande. För pojkar med missbruksproblematik är rätten mer tillåtande. Nytillkomna domar från förvaltningsrätten bekräftar att subjektiva normer om manliga och kvinnliga beteenden än idag tillämpas på flickor och pojkar med vårdbehov. Trots det är uppsatsens slutsats att det blir svårt att tala om flickors och pojkars bästa då varje situation är unik. Gällande rätt stadgar en individanpassad bedömning där det enskilda barnet är i centrum.