En jämförelse mellan samarbetssamtal och inomrättslig medling – i komparation med Norge

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Varje dag beslutar sig föräldrar runt om i Sverige för att de inte längre vill leva tillsammans. Frågan om vem/vilka som ska ha vårdnaden om barnet, var barnet ska bo och hur umgänget med barnet ska se ut, måste då lösas. I de bästa av fallen kommer föräldrarna själva fram till en bra lösning om hur detta ska fungera. Det de kommit fram till blir då gällande, så länge överenskommelsen inte uppenbart står i strid med det bästa för barnet. I många fall kan emellertid inte föräldrarna lösa dessa frågor på egen hand, ibland på grund av att det finns en svår konflikt dem emellan. I dessa fall kan frågan i sista hand komma att avgöras av domstol. Lagstiftaren har dock strävat efter att få föräldrar att nå samförståndslösningar, då det ofta anses vara bättre, jämfört med att domstolen beslutar om vårdnad, boende och umgänge. Domstolen har därför möjlighet att erbjuda såväl samarbetssamtal som inomrättslig medling, i syfte att hjälpa föräldrarna komma överens om dessa frågor. I denna framställning jämför jag de två verktygen för att undersöka vilka likheter och skillnader det finns dem emellan. Jag redogör även för hur föräldraseparationer hanteras i Norge, och jag jämför sedan detta med det svenska systemet. Slutligen kommer jag med egna förslag på hur den svenska lagstiftningen skulle kunna utvecklas. Föräldrar som separerar kan på eget initiativ kontakta socialtjänsten, och där genomföra samarbetssamtal. Samtalen genomförs tillsammans med samtalsledare som socialtjänsten utsett. Om fråga om vårdnad, boende och umgänge tas upp i domstol är det även möjligt för rätten att förordna om samarbetssamtal. Rätten har likaså möjlighet att besluta att en medlare ska få i uppdrag att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Samarbetssamtal och inomrättslig medling är i många avseenden förhållandevis lika varandra då de båda har samma syfte. Det är dock inte möjligt för föräldrarna att själva initiera medling, såvida de inte är beredda att själva stå för kostnaderna. Inomrättslig medling blir dessutom enbart aktuellt i ett senare skede av domstolsprocessen, då samarbetssamtal är det initiala verktyget som ska användas. I Norge är medling obligatoriskt för separerande föräldrar, med vissa undantag, exempelvis då grovt våld förekommit. Föräldrarna måste närvara vid minst en timmes medling. De får sedan en medlingsattest som möjliggör ett rättsligt giltigt avtal om vårdnad, boende och umgänge. Detta obligatorium gäller även om föräldrarna redan är överens om de aktuella frågorna. Om föräldrarna inte kan komma överens vid denna första träff, finns möjlighet för dem att träffas fler gånger tillsammans med medlare. I framställningens analys konstateras att det finns många likheter mellan samarbetssamtal och inomrättslig medling. Syftet är detsamma, och det är i huvudsak upp till samtalsledaren att avgöra hur samtalet ska genomföras (om än det är möjligt för domstolen att lämna anvisningar vid inomrättslig medling). Det finns dock även skillnader mellan verktygen, bland annat den inomrättsliga medlingens sena placering i processen. Detta kan försvåra medlingens genomförande, då konflikten vid det laget kan ha blivit djupare än den var initialt. En möjlighet till tidigareläggning av medling hade således varit önskvärd. Det konstateras dessutom att barnets bästa riskerar att glömmas bort vid samarbetssamtal och medling, då allt fokus istället läggs på föräldrarnas konflikt. Det finns även en risk att en eventuell samförståndslösning som uppnås, inte överensstämmer med barnets bästa, då andra anledningar kan ligga bakom lösningen. Det är därför viktigt att understryka vikten av barnets bästa. Avslutningsvis menar jag att det är positivt att lagstiftaren utvecklar möjligheterna för domstolen att försöka få fram en samförståndslösning mellan föräldrarna. Det är dock angeläget att poängtera vikten av barnets bästa. Jag anser att inspiration finns att hämta från det norska systemet i flera avseenden. En mer förtydligande reglering kring vem som får vara medlare, samt införandet av ett medlingsobligatorium för separerande föräldrar, skulle enligt mig medföra positiva konsekvenser för barnet, föräldrarna och samhället i stort.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)