An architectural element analysis of a large-scale thrust complex, Kanin Peninsula, NW Russia : interaction between the Barents and Kara Sea ice sheets

Sammanfattning: Den Eurasiska shelfen var under Weichsel istiden täckt av inlandsisar centrerade i Barents och Kara Havet. Kanin Halvön i nordvästra Ryssland upptar en nyckelposition för att registrera de shelfbaserade isarnas passage över till fastlandet. De vidsträckta kvartära blottningarna längs dess nordkust erbjuder en unik möjlighet att studera istäckens fluktuationer och dynamiska beteende. Denna artikel syftar till att, med hjälp av architektur element analys, undersöka den kvartära lagerföljden längs Kanin Halvöns nordkust. Kustprofilens architektur och sedimentologi är beskriven med tungvikt lagd på de diamikta avlagringarna, vilket har lett till att fyra diamikt element (DE1-4) och tre interbeds (I1-3) har identifierats. Dessa är tolkade som subglacialt bildad morän, avsatt i samband med ett deformations lager och som grundhavs/sjösediment. Det är föreslaget att den enklaste tolkningen för lagerföljden av morän och sorterade sediment är en repetition av samma moränenhet och dess sorterade underlag, orsakad av glacialtektonik. Det resulterande uppskjutningskomplexet består av stora flak som har rubbats och förflyttats åtminstone 14 km längs med vågräta förkastningsplan. Storleksordningen på dessa förflyttningar är oöverträffad i litteraturen. Modellen för utvecklingen av det beskrivna uppskjutningskomplexet innefattar tre deformationsfaser, varav den första är sammanknippad med avlagringen av moränen som utgör DE1-3, medan den andra och den tredje innefattar uppskjutningsfaser från nordväst respektive nordöst. Uppskjutningskomplexets architektur tyder på en spröd tektonisk stil, vilket innebär att den mesta av deformationen varit koncentrerad till förkastningsplanen. De nordvästliga deformations riktningarna har blivit relaterade till ett Barents Havs- och de nordöstliga till ett Kara Havs istäcke. Det stratigrafiska bevismaterialet från Kanins nordkust, tillsammans med de nuvarande glaciation modellerna för området, visar på ett dynamiskt samspel mellan enskilda Barents och Kara Havs istäcken under Mellan Weichsel.