Barn och ungas rätt till stadsrummet : en studie om barnkonventionens praktiska tillämpning i kommunal stadsplanering

Detta är en Master-uppsats från SLU/Department of Landscape Architecture, Planning and Management (from 130101); SLU/Other

Sammanfattning: I dagens samhälle utgör den urbana miljön en allt vanligare uppväxtmiljö för barn och omkring 85 procent av Sveriges barn lever i städer. Till följd av allt tätare städer har barns plats, såväl fysiskt som retoriskt, begränsats att omfatta specifika platser i staden. Barn har behov av att utforska hela staden och enligt FN:s barnkonvention har barn rätt till att vara en del av det offentliga rummet. Trots att Sverige besitter stora kunskaper om barnvänliga utemiljöer och att barnkonventionen har varit en aktuell fråga sedan den undertecknades 1990, saknas ett sammanhållet nationellt arbete och bevakning om barns utemiljöer samt en preciserad innebörd gällande barns rättigheter i stadsplaneringen. Det ställer stort ansvar på kommunerna som genom decentraliseringen har det yttersta ansvaret för utemiljöns kvalitét och barnkonventionens tillämpning. Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen lag i Sverige vilket innefattar potential att verka som juridiskt stöd gällande att stärka barns rätt till stadsrummet. Studien ämnar därmed rikta uppmärksamhet mot barnkonventionen och dess tydliggörande i kommunal stadsplanering. Syftet är att undersöka den praktiska tillämpningen och hur barns behov bättre kan tillgodoses. Studiens teoretiska ramverk utgörs av litteratur rörande rätten till staden och barnperspektivet. Det ger en inramning och förståelse för de perspektiv och aspekter som är centrala vid hänsynstagande till barns rätt till stadsrummet. Utifrån det sammanställs ett kunskapsunderlag som kontextualiserar barns rättigheter till forskning gällande barnvänlig stadsplanering samt beprövade erfarenheter inom kommunal stadsplanering och barnrätt. Norrköpings kommun är en kommun vars stadsplanerare känner osäkerhet om deras arbete är i enlighet med barnkonventionen. Kommunens arbete kartläggs och analyseras med utgångspunkt i kunskapsunderlaget för att medvetengöra och utläsa potentiella utvecklingsåtgärder. De metoder som används är dokumentstudie, semistrukturerad intervju och observation, och dess insamlade material bearbetas och analyseras utifrån en hermeneutisk ansats. Studien tydliggör att för att stärka barns rätt till stadsrummet krävs det arbete på flera nivåer och skeden. Det förutsätter ett helhetsgrepp gällande barnkonventionens tillämpning utifrån såväl organisatoriska och fysiska aspekter som aspekter gällande efterlevnad, något som idag saknas inom kommunen. Studien visar samtidigt på en större komplexitet. Trots att kommunen inte arbetar uttalat med barns rättigheter, tillgodoses de i vissa avseenden. Det begränsar dock barns rätt till stadsrummet. Insatser såsom att etablera gemensamma rutiner och strategier, låta barn delta i fler planeringsprocesser, aktivera stadsrummet med konst och främja barns samspel med naturen, föreslås för ett mer barnrättsbaserat arbete.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)