Makten över bostaden

Sammanfattning: Bostadsbyggandet i Sverige idag präglas av ett fåtal större företag som producerar relativt standardiserade bostäder. Möjligheterna för den enskilda boende att påverka sitt framtida boende med avseende på planlösning och utformning är begränsade samtidigt som nya krav på bostäder uppkommer: familjekonstellationer ändras, kärnfamiljen är inte längre en självklarhet och miljö- och klimatfrågor vinner mark. Deltagande räknas som en av grundförutsättningarna för en av dimensionerna för hållbar utveckling; social hållbarhet. Social hållbarhet handlar om att bygga ett långsiktigt och dynamiskt samhälle och att trygga människors förutsättningar för sina grundläggande mänskliga behov. Att planera och bygga i en grupp, en så kallad byggemenskap, är ett fenomen som förekommer i flera länder i Europa och även i ett begränsat antal exempel i Sverige. En byggemenskap är en grupp människor som går samman och initierar, planerar och driver en byggprocess; de blir själva byggherrarna. Detta fenomen påstås av förespråkare vara bra för den sociala hållbarheten i bostaden och i staden och syftet med detta arbete har varit att studera om byggemenskaper kan användas som medel för att skapa förutsättningar för social hållbarhet i boendet. En intervjustudie genomfördes med både boende och arkitekter för två byggemenskapsprojekt. Fokus för intervjuerna låg på deltagandeaspekter och grannrelationer; på projektets process och på hur och till vilken utsträckning de boende var delaktiga i utformningen samt hur de upplevde relationerna till sina grannar. Resultaten från intervjuerna jämfördes och utifrån de svar som framkom kan utläsas att de boende är mycket nöjda med sitt boende och att de hade möjligheten att påverka utformningen. Vidare framkom även, i synnerhet i det ena projektet, att de boende trivdes med sina grannar och kunde tänka sig att bo kvar i huset länge. Under intervjuerna framkom även att båda projekten hade haft sociala ambitioner i utformningen av boendet, men att dessa av olika anledningar inte helt uppfyllts. I det ena projektet föll flera av de planerade gemensamma ytorna bort på grund av ekonomiska orsaker. I det andra projektet används inte de gemensamma ytorna i den utsträckning de boende och arkitekterna hoppats på. Genom att sätta materialet från intervjuerna i relation till litteratur som rör social hållbarhet och grannskapstanken förs slutligen en diskussion om byggemenskapers förutsättningar för att skapa social hållbarhet. Byggemenskaper låter de boende vara delaktiga i utformningen vilket är positivt ur en demokratisk synpunkt samtidigt som det möjliggör för dem att planera för gemensamma sociala ytor samt lära känna sina grannar. Detta är dock ingen garanti för en ökad social kontakt då ytorna dels kan komma att prioriteras bort om ett ekonomiskt intresse får styra, dels inte behöver garantera en social interaktion bara för att de finns.