Socialpsykiatrins tillblivelse och fortlevnad : Att lära av historien kring vårdbemötande
Sammanfattning: Bakgrund. Innan dess att svensk psykiatri genomgick övergripande förändringar genomsyrades mentalhälsovården av olika psykologiska teorier vilka sedermera kom till att utgöra väsentliga beståndsdelar inom den “vårdkulturella revolutionens” fundament. Detta utmynnade därefter i svensk socialpsykiatris tillblivelse varigenom dessa försöksverksamheters väl fungerande praxis och kunskaper till synes har glömts bort genom åren. Metod. När, varför och hur har det gått från att vårdgivare/klient-relationen tidigare har betraktats vara “god” till att i dessa dagar te sig “avhumaniserad”? Hur var denna relation förr, hur är den i dag och hur kan den förslagsvis göras bättre framöver? För att kunna besvara detta tas en närmare blick, genom manifest kvalitativ innehållsanalys med konventionell (induktiv) ansats, på svensk hälso- och sjukvård emellan åren 1960–1980 såväl som en om än konkretiserad djupdykning ned i 1970-talets “nya psykiatri” och socialpsykiatriska försöksverksamheter. Resultat. Vägarna till utformandet av en vårdvärnande relation emellan vårdgivare och klient återfinns inom vårdgivarens bemötande och tillvägagångsätt gentemot klienten. Vad som fordras är en tillitsfull atmosfär och att bådadera parterna upprätthåller kontinuerlig kontakt (Gustafsson, 2010) vari tid bistår med goda förutsättningar i utformningen av funktionella tillika utvecklande allianser (Topor & Denhov, 2012). För att brukarinflytande skall fungera under förebyggande arbete, i led om att i största möjliga mån ta uti klienters problematik, krävs ett krispsykoterapeutiskt förhållningssätt och vetskap om psykisk kris genom vilka genuin närvaro uppnås (Cullberg, 1974). Forskning visar även tydligt att vad som behövs vid vårdbemötande är genuin närvaro, medmänsklig förståelse och rak kommunikation: att inte bara se människan, utan även att förstå vad just denna kris innebär för just denna individ såväl som att klientens beteende sett till sin helhet och vad som inte uttrycks säger så mycket mer än vad ord kan någonsin beskriva. Slutsats. Empirin antyder att aktuell forskning anmärker vad som fungerar bra och mindre bra, om inte alls, i relation till vårdbemötande är för all del bra. Men vad om nordisk socialpsykiatris pionjärer såsom Berggren, Cullberg och Haugsgjerd? Aktuell forskning refererar inte till någondera och deras arv tycks vara bortglömt. Så vad om all den kunskap och insikt som förvärvades och införlivades vid tidigare försöksverksamheter såsom Cullbergs kristeori och krispsykoterapi? Aktuell forskning refererar heller inte till någotdera och alltsammans tycks ha gått i stöpet. Vad som däremot framgår är att deras visioner tillämpades med mycket goda resultat vid bland annat Nackaprojektet tillika att sagda teori och psykoterapi tycks ha runnit ut i sanden efter verksamhetens nedläggning. Psykologin och psykiatrin, till syvende och sist, rör sig i ett gränsland emellan vetenskap och humaniora däri de, i samvaro med etisk kodex om att all behandling skall vila på “vetenskap och beprövad erfarenhet”, samexisterar i led om att med fumliga försök fånga livets komplexiteter. Men vart någonstans bör gränsdragningen gå emellan “vetenskaplig professionalitet” och “personlig inlevelse” när man möter någon med psykisk ohälsa, en medmänniska i psykisk kris?
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)