Provokation som polisiär spaningsmetod ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: Polismyndigheten använder sig av olika arbetsmetoder i sitt brottsförebyggande arbete. Metoder som är kontroversiella och ofta omdiskuterade är de som benämns som okonventionella spaningsmetoder. Till denna grupp hör bland annat provoktion. Det som är av intresse att uppmärksamma när provokation som polisiär arbetsmetod diskuteras är hur den nuvarande regleringen på området ser ut, vilka problem provokation vanligen förknippas med samt om en förändring av regleringen skulle kunna medföra en lösning på rådande problem. Det som kännetecknar rådande problematik är främst vart gränsen dras mellan en tillåten respektive otillåten provokation. Benämningen bevis- och brottsprovokation bidrar också i viss mån till gränsdragningsproblematiken. Bevisprovokation brukar beskrivas som en tillåten form av provokation, medan brottsprovokation alltid anses utgöra en otillåten form av provokation. Alla situationer utgör dock inte rena fall av bevis- eller brottsprovokation, eftersom en kombination av dem båda kan förekomma. Med hjälp av allmänt hållna bestämmelser i polislagen, framtagna principer i förarbeten, rättspraxis och juridisk doktrin har man försökt tydliggöra hur polisen ska förhålla sig till provokativa åtgärder. Dessa bestämmelser och principer är intressanta att granska ur ett rättssäkerhetsperspektiv. När rättssäkerhet omnämns är det vanligt att diskussionen tar sin utgångspunkt i de rättssäkerhetsgarantier som enskilda medborgare ska tillförsäkras. Inte minst är det av intresse att studera om kravet på förutsägbarheten i rättssäkerhetsbegreppet uppfylls då området inte är uttryckligen reglerat i lag. Förutsägbarheten utgör en viktigt beståndsdel i en rättsstat för både polis och enskilda medborgare. Av den anledningen är det nödvändigt att problematisera, kritisera och analysera om lagar och regler är tillräckligt förutsägbara när integritetskränkande åtgärder får förtetas av en statlig myndighet.