Speciallärarens samverkan inom skolans praktik

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka speciallärarens upplevelse gällande samverkan kring läs- och skrivsvårigheter i skolan. Utifrån en kvalitativ metodansats valde vi att intervjua åtta speciallärare i ett storstadsområde och hermeneutiskt tolka deras svar. Detta för att komma nära speciallärarens livsvärld. Speciallärarna i studien upplever att samverkan med lärare kring läs- och skrivsvårigheter inte alltid fungerar och att deras specifika kompetens inte nyttjas optimalt. Resultaten visar att förutsättningar för god samverkan är att ledningen stöttar specialläraren och att de tillsammans tydliggör speciallärarens roll för lärare, vårdnadshavare och elever. Skolledningen måste ge förutsättningar till mötesstruktur för att samverkan ska kunna råda. Respektfulla och ömsesidiga relationer mellan skolledning, skolpersonal, vårdnadshavare och elever är avgörande för en fungerande samverkan. Skolledningen har ansvar för en inkluderande elevsyn, en fungerande samverkan mellan speciallärare och övrig personal samt kring skolornas pågående digitaliseringsprocess. Hur specialläraren samverkar kring läs- och skrivsvårigheter på skolorna upplevdes som starkt korrelerat med skolledningens förmåga. Tidiga insatser kring elever med läs- och skrivsvårigheter krävs för att elevens läs- och skrivutveckling ska bli så bra som möjligt. Speciallärarna upplever att om skolan sätter in insatser i ett tidigt skede skulle arbetsbelastningen för pedagogerna i de högre åldrarna inte vara lika betungande. Resultaten visar även att exkludering av elever från klassrummet inte alltid är genomtänkt. Studien visar också på att berörd skolpersonal behöver få fortbildning i modern teknologi. I en ostrukturerad verksamhet upplever speciallärarna en känsla av tidsbrist och otillräcklighet. Studien visar också på att förändrade språkliga begrepp speglar en inkluderande syn i skolans värld och i samhället.