Avtalsinstrument med oklara rättsverkningar - en studie av letters of intent och letters of comfort i svensk rätt

Sammanfattning: I avtalsrätten utgörs en central princip av pacta sunt servanda – löften ska hållas. Denna princip, som på ytan kanske inte ser ut att innebära några svårigheter, kan leda till bekymmer sett inom ramen för användandet av letter of intent respektive letter of comfort. I det moderna näringslivet har ett flertal sätt att sluta kommersiella avtal vuxit fram och lett till att avtalslagens anbud-acceptmodell inte alltid är tillämplig. Det är vanligt förekommande att avtal sluts först efter en viss tids förhandlingar, varvid parterna gemensamt bidragit till avtalsinnehållet på ett sådant sätt att anbud och accept inte går att urskilja. Ytterligare en modell för avtalsingående är den s.k. additionsmetoden, varvid avtalsbundenhet uppkommer successivt. Den centrala frågan för denna uppsats är om, och i så fall när, ett letter of intent respektive – comfort utgör en för parterna rättsligt bindande utfästelse och härvid ställs bl.a. omsättningsintresset mot principen om avtalsfrihet. Vidare ställs tillitsprincipen mot viljeprincipen. Ett letter of intent är ett dokument som vanligen upprättas under förhandlingarna mellan parterna och som uttrycker en avsikt hos dessa att samarbeta och föra seriösa förhandlingar med sikte på ett slutligt avtal. Som exempel i uppsatsen beskrivs den roll som ett letter of intent kan spela i transaktionsprocessen inför ett företagsförvärv. Det förekommer inte sällan att en sådan avsiktsförklaring kompletteras med sekretess- och exklusivitetsklausuler. Utgångspunkten är ett letter of intent inte är avsett att vara bindande, men samtidigt är det inte dokumentets titel som är avgörande. Ett letter of intent kan, om det inte är bindande, bidra till att skärpa lojalitetsplikten parterna emellan och komma att beaktas inom ramen för en skadeståndsbedömning inom ramen för culpa in contrahendo. Ett letter of comfort utfärdas främst i de situationer då ett moderbolag önskar öka sitt dotterbolags kreditvärdighet, utan att för den skull vilja göra ett formellt borgensåtagande som belastar dess balansräkning. Problem kan uppstå då dotterbolaget inte kan fullgöra sina åtaganden och kreditgivaren med åberopande av stödbrevet vänder sig till moderbolaget. Till skillnad mot letter of intent, anses utgångspunkten vara att ett letter of comfort är rättsligt bindande. Varken letter of intent eller comfort är föremål för lagreglering i svensk rätt. Vid tvister måste därför frågan om dess rättsliga innebörd avgöras i varje enskilt fall efter sedvanlig avtalstolkning. Härvid försöker domstolen i första hand utröna den gemensamma partsavsikten. Ofta går det dock inte att fastslå någon gemensam partsavsikt, det förekommer att parterna har varit medvetet otydliga i sin överenskommelse – båda har eftersträvat en affär eller fortsatta förhandlingar och använder sig därför av ett letter of intent eller – comfort för att komma runt det faktum att man inte är överens. Om den partsinriktade tolkningen inte ger något resultat, övergår domstolen till en objektiverad tolkning, varvid man beaktar bl.a. ordalydelsen, omständigheterna före och efter dokumentets upprättande och parternas uppträdande i övrigt. Gemensamt för de båda dokumenten är att de inte enbart fungerar som rättsliga instrument, utan kanske främst som affärsmässiga instrument som syftar till att skapa en moralisk förpliktelse mellan parterna. Det är sannolikt att förlust av good-will på marknaden och försämrade affärsrelationer kan medföra större konsekvenser för en näringsidkare, än att bli dömd att betala skadestånd för culpa in contractu eller in contrahendo. Detta talar för att det kanske är i detta hänseende som instrumenten fyller sin största funktion. Slutsatsen blir att parter bör vara försiktiga vid upprättandet av dessa dokument och gärna vara övertydliga beträffande den avsedda rättsliga bundenheten.