Det upplösta äktenskapet. : Skilsmässomönster i Linköpings stift 1850 - 1859.

Sammanfattning: I denna uppsats har skilsmässomönstren i Linköpings stift under 1850-talet stått i fokus. Syftet har varit att utifrån tre övergripande frågeställningar om varför, var och vilka som skiljde sig, relatera fenomenet till det svenska samhällets då rådande äktenskapssyn, begynnande urbanisering och förindustriella karaktär. Här, i uppsatsen avslutande kapitel, ska undersökningens resultat diskuteras utifrån dessa perspektiv, och även jämföras med det rådande forskningsläget. 1800-talets äktenskapssyn hade gamla rötter. Redan under 1500-talets sista decennier hade reformationen och den lutherska läran gjort bestående intryck på samhällets styrande elit, såväl inom den världsliga makten som inom den kyrkliga. Äktenskapets status hade höjts, och med denna höjning följde en sträng och konservativ normbildning rotad i Gamla testamentets mosaiska lag.[1] Moralsynen skärptes ytterligare och sedlighetsbrott bekämpades med hård hand från den kyrkliga överheten. Hade äktenskap väl ingåtts tilläts endast skilsmässa i två fall, då horsbrott begåtts eller då den ena maken övergivits av den andra, och detta endast efter att en omständlig förlikningsprocess hos den lokala prästen, socknens kyrkoråd och slutligen domkapitlet genomförts. I och med 1734-års lag överflyttades domsmakten beträffande äktenskapsskillnader till den världsliga underrätten, vilket dock fick få lagliga konsekvenser. Först under 1800-talets första decennium märktes en vilja till reformering av lagstiftningen bland rikets ständer, resulterande i underrätternas utökade befogenheter. Trots detta var skilsmässa ett ovanligt fenomen i 1800-talets Sverige. Äktenskapssynen var fortsatt rotad i äldre tiders normer vilket märks av i det undersökta källmaterialet bestående av skiljebrevärenden i Linköpings domkapitelprotokoll.  Inom stiftet upplöstes under den undersökta perioden endast 111 laga äktenskap och bland skilsmässoorsakerna representerar horsbrott och egenvilligt övergivande de absolut vanligaste med 77 % av fallen. Tittar man på vem som var vållande till skilsmässorna framkommer tendenser till könslig indelning bland skillnadsanledningarna. Kvinnorna i Linköpings stift vållade skilsmässa pga. horsbrott något oftare än männen. Däremot utdömdes skilsmässa till följd av mannens egenvilliga övergivande av hustrun oftare än motsatsen. Likaså framgår det av domkapitlets protokoll att männen oftare satt fängslade på livstid, medan kvinnorna hade starkare tendenser att drabbas av galenskap, åtminstone så att det ledde till äktenskapsskillnad. Dessa tendenser stämmer också in på Taussi Sjöbergs undersökning av Härnösands stift. En skillnad som dock gör sig märkbar är det totala antalet upplösta laga äktenskap som i Norrlandsstiftet endast uppgick till 27 stycken. Taussi Sjöberg förklarar den låga skilsmässostatistiken i Härnösands stift med dess agrara beskaffenhet; skilsmässa var ett i huvudsak urbant fenomen och bondesamhällets levnadssätt och äktenskapssyn var äktenskapsbevarande. Under 1800-talets första hälft var endast var åttonde skild man bonde i Härnösands stift, en siffra som dessutom minskade under seklets andra hälft. I Linköpings stift var visserligen skilsmässa dubbelt så vanligt bland stadens invånare än vad det var ute på landsbygden, men bland stiftets samtliga skilda män var trots allt var fjärde man bonde. Trots att fler bodde i städer var det alltså förhållandevis fler bönder som skiljde sig här än i Taussi Sjöbergs undersökning.[1] Av denna undersöknings åttonde kapitel framgår det dessutom att bönderna utgör den enskilt största gruppen representerad i källmaterialet. Hur ska då dessa resultat tolkas? Kan de härledas till Linköpings stifts mer urbana karaktär? 90 % av stiftets befolkning bodde dock ännu ute i häraderna. Däremot var Linköpings stift mindre till ytan än vad Norrlandsstiftet var, 12 ggr mindre till och med. Såväl byar som städer låg inom närmare räckhåll för varandra, och städerna var avsevärt större med mer människor och arbetsmöjligheter för skilda kvinnor och män. Den liberalisering av äktenskapssynen som kom att utmärka 1800-talets slut hade dessutom med alla sannolikhet börjat göra sig mer märkbar i Linköpings stift vid 1800-talets mitt än i Norrland, som nåddes av de samhällsstrukturella förändringarna något senare än övriga landet. Med detta i åtanke förefaller Taussi Sjöbergs förklaring till Härnösands stifts låga skilsmässostatistik plausibel, trots Linköping-böndernas större benägenhet att skilja sig. Jämför man 1800-talets äktenskapslagstiftning med rådande rättspraxis visar resultaten på att man i huvudsak följde lagen bland underrätterna i Linköpings stift på 1850-talet. Att döma utanför lagens gränser var inte heller nödvändigt då Kungl. Maj:ts dispensgivning fanns som alternativ för dem som saknade lagliga skilsmässogrunder. Lagstiftningen hade dessutom till viss del anpassats till rättspraxis i och med 1810 års kungliga förordning, även om få skilsmässofall i denna undersökning orsakats av fängelse, galenskap och stämpling. Att beviljas äktenskapsskillnad pga. oenighet var exempelvis vanligare än att skiljas pga. slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag. Därmed inte sagt att det ena inte kunde leda till det andra… Hur såg då en typisk skilsmässa ut i Linköpings stift under 1850-talet? På frågan varman skiljde sig framgår det i denna undersökning att det var dubbelt så vanligt att man skiljde sig i stiftets städer än ute i häraderna. Den största skillnaden mellan stad lft var endast var åttonde skild man bonde i Härnösands stift, en siffra som dessutom minskade under seklets andra hälft. I Linköpings stift var visserligen skilsmässa dubbelt så vanligt bland stadens invånare än vad det var ute på landsbygden, men bland stiftets samtliga skilda män var trots allt var fjärde man bonde. Trots att fler bodde i städer var det alltså förhållandevis fler bönder som skiljde sig här än i Taussi Sjöbergs undersökning.[1] Av denna undersöknings åttonde kapitel framgår det dessutom att bönderna utgör den enskilt största gruppen representerad i källmaterialet. Hur ska då dessa resultat tolkas? Kan de härledas till Linköpings stifts mer urbana karaktär? 90 % av stiftets befolkning bodde dock ännu ute i häraderna. Däremot var Linköpings stift mindre till ytan än vad Norrlandsstiftet var, 12 ggr mindre till och med. Såväl byar som städer låg inom närmare räckhåll för varandra, och städerna var avsevärt större med mer människor och arbetsmöjligheter för skilda kvinnor och män. Den liberalisering av äktenskapssynen som kom att utmärka 1800-talets slut hade dessutom med alla sannolikhet börjat göra sig mer märkbar i Linköpings stift vid 1800-talets mitt än i Norrland, som nåddes av de samhällsstrukturella förändringarna något senare än övriga landet. Med detta i åtanke förefaller Taussi Sjöbergs förklaring till Härnösands stifts låga skilsmässostatistik plausibel, trots Linköping-böndernas större benägenhet att skilja sig. Jämför man 1800-talets äktenskapslagstiftning med rådande rättspraxis visar resultaten på att man i huvudsak följde lagen bland underrätterna i Linköpings stift på 1850-talet. Att döma utanför lagens gränser var inte heller nödvändigt då Kungl. Maj:ts dispensgivning fanns som alternativ för dem som saknade lagliga skilsmässogrunder. Lagstiftningen hade dessutom till viss del anpassats till rättspraxis i och med 1810 års kungliga förordning, även om få skilsmässofall i denna undersökning orsakats av fängelse, galenskap och stämpling. Att beviljas äktenskapsskillnad pga. oenighet var exempelvis vanligare än att skiljas pga. slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag. Därmed inte sagt att det ena inte kunde leda till det andra… Hur såg då en typisk skilsmässa ut i Linköpings stift under 1850-talet? På frågan varman skiljde sig framgår det i denna undersökning att det var dubbelt så vanligt att man skiljde sig i stiftets städer än ute i häraderna. Den största skillnaden mellan stad lft var endast var åttonde skild man bonde i Härnösands stift, en siffra som dessutom minskade under seklets andra hälft. I Linköpings stift var visserligen skilsmässa dubbelt så vanligt bland stadens invånare än vad det var ute på landsbygden, men bland stiftets samtliga skilda män var trots allt var fjärde man bonde. Trots att fler bodde i städer var det alltså förhållandevis fler bönder som skiljde sig här än i Taussi Sjöbergs undersökning.[1] Av denna undersöknings åttonde kapitel framgår det dessutom att bönderna utgör den enskilt största gruppen representerad i källmaterialet. Hur ska då dessa resultat tolkas? Kan de härledas till Linköpings stifts mer urbana karaktär? 90 % av stiftets befolkning bodde dock ännu ute i häraderna. Däremot var Linköpings stift mindre till ytan än vad Norrlandsstiftet var, 12 ggr mindre till och med. Såväl byar som städer låg inom närmare räckhåll för varandra, och städerna var avsevärt större med mer människor och arbetsmöjligheter för skilda kvinnor och män. Den liberalisering av äktenskapssynen som kom att utmärka 1800-talets slut hade dessutom med alla sannolikhet börjat göra sig mer märkbar i Linköpings stift vid 1800-talets mitt än i Norrland, som nåddes av de samhällsstrukturella förändringarna något senare än övriga landet. Med detta i åtanke förefaller Taussi Sjöbergs förklaring till Härnösands stifts låga skilsmässostatistik plausibel, trots Linköping-böndernas större benägenhet att skilja sig. Jämför man 1800-talets äktenskapslagstiftning med rådande rättspraxis visar resultaten på att man i huvudsak följde lagen bland underrätterna i Linköpings stift på 1850-talet. Att döma utanför lagens gränser var inte heller nödvändigt då Kungl. Maj:ts dispensgivning fanns som alternativ för dem som saknade lagliga skilsmässogrunder. Lagstiftningen hade dessutom till viss del anpassats till rättspraxis i och med 1810 års kungliga förordning, även om få skilsmässofall i denna undersökning orsakats av fängelse, galenskap och stämpling. Att beviljas äktenskapsskillnad pga. oenighet var exempelvis vanligare än att skiljas pga. slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag. Därmed inte sagt att det ena inte kunde leda till det andra… Hur såg då en typisk skilsmässa ut i Linköpings stift under 1850-talet? På frågan varman skiljde sig framgår det i denna undersökning att det var dubbelt så vanligt att man skiljde sig i stiftets städer än ute i häraderna. Den största skillnaden mellan stad lft var endast var åttonde skild man bonde i Härnösands stift, en siffra som dessutom minskade under seklets andra hälft. I Linköpings stift var visserligen skilsmässa dubbelt så vanligt bland stadens invånare än vad det var ute på landsbygden, men bland stiftets samtliga skilda män var trots allt var fjärde man bonde. Trots att fler bodde i städer var det alltså förhållandevis fler bönder som skiljde sig här än i Taussi Sjöbergs undersökning.[1] Av denna undersöknings åttonde kapitel framgår det dessutom att bönderna utgör den enskilt största gruppen representerad i källmaterialet. Hur ska då dessa resultat tolkas? Kan de härledas till Linköpings stifts mer urbana karaktär? 90 % av stiftets befolkning bodde dock ännu ute i häraderna. Däremot var Linköpings stift mindre till ytan än vad Norrlandsstiftet var, 12 ggr mindre till och med. Såväl byar som städer låg inom närmare räckhåll för varandra, och städerna var avsevärt större med mer människor och arbetsmöjligheter för skilda kvinnor och män. Den liberalisering av äktenskapssynen som kom att utmärka 1800-talets slut hade dessutom med alla sannolikhet börjat göra sig mer märkbar i Linköpings stift vid 1800-talets mitt än i Norrland, som nåddes av de samhällsstrukturella förändringarna något senare än övriga landet. Med detta i åtanke förefaller Taussi Sjöbergs förklaring till Härnösands stifts låga skilsmässostatistik plausibel, trots Linköping-böndernas större benägenhet att skilja sig. Jämför man 1800-talets äktenskapslagstiftning med rådande rättspraxis visar resultaten på att man i huvudsak följde lagen bland underrätterna i Linköpings stift på 1850-talet. Att döma utanför lagens gränser var inte heller nödvändigt då Kungl. Maj:ts dispensgivning fanns som alternativ för dem som saknade lagliga skilsmässogrunder. Lagstiftningen hade dessutom till viss del anpassats till rättspraxis i och med 1810 års kungliga förordning, även om få skilsmässofall i denna undersökning orsakats av fängelse, galenskap och stämpling. Att beviljas äktenskapsskillnad pga. oenighet var exempelvis vanligare än att skiljas pga. slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag. Därmed inte sagt att det ena inte kunde leda till det andra… [1] I Härnösands stift var ca 110 av 1000 människor bönder av manligt kön, detta utav en totalbefolkning på drygt 303 000. 5 av dessa bönder var skilda. Motsvarande siffror i Linköpings stift var 90 av 1000 (av 349 000 totalbef.) 28 av dessa var skilda. Siffrorna hämtade från BISOS Befolkning A 1851-1855, tredje avdelningen. [1] I Härnösands stift var ca 110 av 1000 människor bönder av manligt kön, detta utav en totalbefolkning på drygt 303 000. 5 av dessa bönder var skilda. Motsvarande siffror i Linköpings stift var 90 av 1000 (av 349 000 totalbef.) 28 av dessa var skilda. Siffrorna hämtade från BISOS Befolkning A 1851-1855, tredje avdelningen. [1] I Härnösands stift var ca 110 av 1000 människor bönder av manligt kön, detta utav en totalbefolkning på drygt 303 000. 5 av dessa bönder var skilda. Motsvarande siffror i Linköpings stift var 90 av 1000 (av 349 000 totalbef.) 28 av dessa var skilda. Siffrorna hämtade från BISOS Befolkning A 1851-1855, tredje avdelningen. [1] I Härnösands stift var ca 110 av 1000 människor bönder av manligt kön, detta utav en totalbefolkning på drygt 303 000. 5 av dessa bönder var skilda. Motsvarande siffror i Linköpings stift var 90 av 1000 (av 349 000 totalbef.) 28 av dessa var skilda. Siffrorna hämtade från BISOS Befolkning A 1851-1855, tredje avdelningen. [1] Taussi Sjöberg 1988, s.41 f.