Ansvarsbegränsning i ABA 99

Sammanfattning: Avsaknaden av rättspraxis och doktrin avseende anläggningsleveranser enligt ABA 99 skapar osäkerhet i hur man ska tolka dess avtals¬bestämmelser. Osäkerheten aktualiseras inte minst vid tolkning av ansvarsbegränsningen i ABA 99. Syftet med denna framställning är att undersöka hur ansvarsbegränsningen i ABA 99 bör tolkas, samt att utreda huruvida ansvarsbegränsningens rättsverkan bör begränsas. Rättspraxis från senare år har frångått den traditionella uppfattningen att ansvarsbegränsningar ska tolkas restriktivt. Högsta domstolen har uttalat att kontroll av sådana klausuler bör hanteras inom ramen för 36 § AvtL, s.k. öppen kontroll. Ansvarsbegränsningen i ABA 99 kan inte anses som oskälig i sig. Oskälighetsbedömningen ska därför, med hänsyn till samtliga omständigheter, ta ställning till om ansvarsbegränsningen utgör en orimlig riskavvägning mellan parterna. Vid en sådan bedömning bör beaktas graden av oaktsamhet, huruvida skadevållande haft ett befogat intresse av att begränsa sitt ansvar samt arten av kontraktsbrottet. För att göra denna bedömning måste avtalets innehåll fastställas, vilket görs genom tolkning. Avtalstolkning i stort sker på grundval av samma principer, med viss variation beroende på avtalstyp och avtalsform. Högsta domstolen har i ett antal entreprenadrättsliga mål uttalat att det är naturligt att tolka avtalsbestämmelser i ljuset av vad som hade gällt enligt dispositiv rätt, men att det kan vara befogat att begränsa den dispositiva rättsregelns genomslagskraft vid entreprenadavtal då denna kan passa illa in i avtalssystemet. Detta sker genom en övergripande rimlighetsbedömning. Med hänsyn till uttalanden i doktrin har denna uppsats undersökt om en sådan rimlighetsbedömning även bör göras vid tolkning av ABA 99. Slutsatserna av undersökningen är att det inte går att bestämma vilken avtalstyp anläggningsleveranser enligt ABA 99 generellt tillhör. Detta måste i stället bestämmas i varje enskilt fall. Uttalanden från Högsta domstolen och i doktrin ger dock stöd för att anläggningsleveranser enligt ABA 99 kan anses utgöra en självständig avtalsform. Med detta synsätt kan det vara befogat att göra en övergripande rimlighetsbedömning vid tolkning av avtalsbestämmelser i ljuset av dispositiv rätt. Uppsatsen påvisar vidare att det kan förekomma problem som efter tolkning av standardavtalets ansvars- och riskbestämmelser inte kan anses regleras av avtalets bestämmelser. Rätten till påföljder begränsas då av ansvarsbegränsningen i punkt 25.1. I vissa fall kan detta innebära en avvikelse från vad som hade gällt enligt dispositiv rätt på ett sätt som resulterar i en orimlig riskavvägning mellan parterna. Uppsatsens slutsats är att ansvarsbegränsningen inte kan anses som oskälig i sig, men att dess långtgående rättsverkningar i flera fall bör resultera i oskälighet, varpå det är motiverat att begränsa dess verkan genom att tillämpa 36 § AvtL.