En växande gig-ekonomi inom traditionell arbetsrätt - vem ansvarar för vad?

Sammanfattning: Uppsatsen ämnar att utreda, inom ramen av den svenska arbetsrätten och gig-ekonomin, vem det är som ansvarar för gig-arbetarna och deras arbetsmiljö. “Gig-ekonomin” eller även kallat “plattformsekonomin” är en arbetsform som växt fram ur digitaliseringen och har resulterat i nya sätt att organisera arbetet. Ofta beskrivs arbetet inom gig-ekonomin ur ett trepartsförhållande, där det finns en tillhandahållare av en plattform som sammankopplar tjänsteutövare och kunder med varandra. Uppsatsen fokuserar huvudsakligen på det plattformsbaserade företaget Taskrunner och egenanställningsföretaget Cool Company. Arbetstagarbegreppet avgränsar arbetsrättens tillämpningsområde. Begreppet saknar en legaldefinition och har istället utvecklats i förarbeten, praxis och doktrin. Dess tillämplighet avgörs genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Som motpart till arbetstagaren står alltid arbetsgivaren, som omfattas bland annat av arbetsmiljöansvaret. Analysen kommer ta avstamp i de arbetsrättsliga bedömningsgrunderna för arbetstagarbegreppet och arbetsmiljöansvaret. Uppsatsen resulterar i en diskussion kring bland annat arbetsmiljöansvaret och arbetstagarbegreppet inom gig-ekonomin. Bedömningen är att gig-arbetarna inom Taskrunner ska definieras som uppdragstagare. Vidare bedöms egenanställningsföretagen vara arbetsgivare men omfattas inte nödvändigtvis av arbetsmiljöansvaret, bland annat för att de inte har möjlighet att råda över de egenanställdas arbetsplatser. Både Cool Company och Taskrunner utför en del arbetsgivarfunktioner men kanske inte i en tillräcklig utsträckning för att ansvarsgrunder ska aktualiseras. Gig-arbetarna riskerar därför att hamna utanför den traditionella uppfattningen om vem som anses utgöra en arbetstagare och således sakna nödvändigt arbetsrättsligt skydd.