”Genomsnittseleven som inte finns” : En kvalitativ intervjustudie av lärares syn på användandet av pysparagrafen för barn med speciella behov i ämnet idrott och hälsa

Sammanfattning: Arbetet med inkludering av barn med speciella behov i idrottsundervisningen har varit en pågående diskussion i många år. Den centrala frågan är vad som händer ifall inkluderingsarbetet inte räcker till för ett godkänt betyg, och hur läraren därefter bör gå till väga. Föreliggande studie avser därför att undersöka idrottslärares olika synsätt på användandet av pysparagrafen i bedömningen av barn med speciella behov. En kvalitativ intervjustudie användes som metod, där sex respondenter medverkade. Respondenterna hittades i en större Facebookgrupp för idrottslärare i hela Sverige, där de varit aktiva i diskussioner rörande användandet av pysparagrafen i ämnet. Synsätten framkom genom en tematisk analys av den insamlade data där resultatet visar att det fyra synsätten är: 1. Pys som svårtolkad, 2. Pys som trygghet vid bedömning, 3. Pys som den enkla utvägen samt 4. Pys som förhållningssätt i undervisningen. Det som framkom från synsätten var att pysparagrafen inte bör användas i för stor utsträckning, men att det finns en rädsla hos idrottslärare att den används istället för att arbeta med inkludering av barn med speciella behov. Pysparagrafen ses också som en trygghet vid bedömningen av elever med speciella behov, men bör ses som sista utväg. Slutsatsen av studien visar vikten av att arbeta med inkludering och anpassningar i undervisningen, så att alla barn får förutsättningar att klara ett godkänt betyg i ämnet idrott och hälsa.