Antigone : den oerkända sorgens skuggfigur

Detta är en Kandidat-uppsats från Södertörns högskola/Institutionen för kultur och lärande

Sammanfattning:

Den kamp som står central för Antigone i dramat med samma namn, är vikten av begravningen. Här har jag visat hur ett skifte i sorgpraktiker stod i relation till politiska reformer som pågick under övergången till det klassiska Grekland. Hur Antigone är en berättelse som tar upp och bearbetar konflikter som uppstår i denna kulturs övergång från en sedlig och familje-orienterad kultur till en stats-styrd och moraliskt orienterad kultur. Det introducerades en ekonomi av ersättbarhet, som ville tona ner det unika i individen för att statsmakten skulle växa sig starkare och tona ner konflikter av hämnd. Jag har även visat hur vissa tidigare läsningar och tolkningar av Antigone haft en tendens att fascineras av den självklarhet med vilken hon går mot sin egna undergång. Hur hennes död framstår som något vackert och skönt, i vart fall hos Jaques Lacan. Här har jag föreslagit en alternativ läsning där Antigones död egentligen kan ses som en reaktion på en oerkänd och felriktad sorgprocess. Det är inte då längre något upphöjt utan snarare visar det oss något djupt olyckligt i bristen på rättigheter och erkännande. Att Antigone tar sitt liv - vilket i sig genererar en kedja av tragiska händelser - kan få sin förklaring i att hon drabbats av melankoli. Melankolin kommer av att hon av staten och sin morbror, inte fick tillgång att leva ut sin sorg eller ens erkännas sin sorg på riktigt vis. Melankolin har jag lokaliserat med stöd av Sigmund Freuds beskrivning. Jag har även med hjälp av Judith Butler visat att värdet av liv regleras genom olika värdesystem och normer för uppfattande och erkännande. Att dessa normer och erkännanden även hänger tätt i hop med ett livs sörjbarhet när det går förlorat. Med stöd av Tina Chanter har jag även poängterat att Antigone många gånger använts som ett verktyg för protest, då dramat belyser just detta med värdesystem. Att stå utan ett erkännande, att bli förvisad till en plats i marginalen frammanar även en position av social död. 

Vad det är som gör att Antigone så idogt strävar efter detta att få begrava sin broder och vad denna begravning representerar mer än endast en begravning, hänger samman med just ett behov av erkännande. Att vara människa är bland annat att vara i relation, att vara ett subjekt och att ha ett språk. Att förnekas detta, att stå med ett uteblivet erkännande av relationer där förlusten av det man saknar varken får en medveten eller given uttalad plats, kan skapa ett tillstånd av melankoli. När Antigone protesterar mot Kreons dikret står hon upp för rätten att sörja. 

Melankoli uppstår där en sorg inte blivit medvetandegjord och jaget därmed inte klarar att sörja. Melankoli gröper ur jaget, känslan av meningsfullhet förloras, den kan driva en mot sin egna upplösning.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)