24 kap. 9 a § RB - Ett slag i luften eller en bestämmelse som förutspås förändra allt?

Sammanfattning: Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden utgör en del i en färdplan inom EU att förstärka rättighetsskyddet för misstänkta personer i brottmålsförfaranden. Artikel 7.1 i direktivet införlivades med svensk rätt den 1 juni 2014 genom införandet av 24 kap. 9 a § rättegångsbalken. Enligt artikel 7.1 i direktivet ska den som frihetsberövas få tillgång till sådana handlingar som är väsentliga för att effektivt kunna angripa ett beslut om anhållande och häktning. Artikel 7.1 utgör en komplettering till rätten till frihet (artikel 5) och rätten till en rättvis rättegång (artikel 6) i Europakonventionen samt en kodifiering av Europadomstolens praxis på området. Av 24 kap. 9 a § rättegångsbalken framgår att den som frihetsberövas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Det är i reglerna om implementering av EU-direktiv och rättighetsskyddet i Europakonventionen som denna uppsats tar sin utgångspunkt. Uppsatsen syftar till att utreda huruvida 24 kap. 9 a § rättegångsbalken är förenlig med artikel 7.1 i direktivet och analysera om den tolkning av 24 kap. 9 a § rättegångsbalken som kommer till uttryck i förarbetena är förenlig med rättighetsskyddet i artikel 5 i Europakonventionen. Utifrån ett regelorienterat och ett intresseorienterat angreppssätt, vilket bär drag av en kritiskt inriktad rättsdogmatisk metod, är avsikten att analysera och diskutera i vilken utsträckning svensk rätt fullgör förpliktelsen att tillhandahålla lagstiftning som säkerställer unionsrättens och rättigheterna i Europakonventionens reella genomslag. Den problematik som uppsatsen redogör för är att åklagaren vid häktningsförhandling har bevisbördan för att den misstänkte på sannolika skäl har gjort sig skyldig till brott samt att det föreligger risk för flykt-, recidiv- eller kollusionsfara. Så länge utredningsmaterialet inte läggs till grund för rättens beslut om häktning kan åklagaren undanhålla bevisningen från den misstänkte. Europadomstolen har i sin praxis dock betonat att det inte finns någon möjlighet att angripa lagligheten av beslut om frihetsberövande om försvaret nekas tillgång till utredningsmaterialet. Slutsatsen som dras är att insynsrätten i 24 kap. 9 a § rättegångsbalken inte är ovillkorlig vilket innebär att rättighetsskyddet i artikel 7.1 underskrids. Eftersom rättigheterna i direktivet ska ges samma innehåll som rättighetsskyddet i Europakonventionen strider 24 kap. 9 a § rättegångsbalken följaktligen mot både unionsrätten och europarätten. För att lagligheten av frihetsberövandet ska kunna prövas i enlighet med artikel 7.1 i direktivet och artikel 5 i Europakonventionen fordras att den misstänkte ges faktisk tillgång till all bevisning som finns i de behöriga myndigheternas besittning. Den uppfattning som kommer till uttryck i uppsatsen är att det är bara genom att tillämpa 24 kap. 9 a § rättegångsbalken i ljuset av artikel 5 i Europakonventionen och i överensstämmelse med Europadomstolens praxis som insynsrätten kan få ett reellt genomslag i den nationella rättstillämpningen. Den avslutande reflektionen som görs är att insynsrätten kommer att resultera i rättssäkra prövningar av beslut om frihetsberövanden och att fler materiellt riktiga beslut fattas. På detta sätt kan insynsrätten leda till en minskning av slentrianmässiga omhäktningar och att frihetsberövanden inte sker i större utsträckning än vad som krävs för en effektiv brottsbekämpning.