Sjuksköterskors upplevelser av existentiella samtal med palliativa patienter : en litteraturöversikt

Sammanfattning: Bakgrund: Palliativ vård kallas förhållningssättet man arbetar efter när botande behandling inte längre har en positiv verkan utan vården övergår till att lindra symtom. Sjuksköterskors grundläggande ansvar är att främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och lindra lidande. Existentiella frågor kan handla om meningen med livet, döden, tiden man har kvar på jorden och liknande grundläggande villkor för mänskligt liv. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av existentiella samtal med palliativa patienter. Metod: En litteraturöversikt utfördes. Datainsamling skedde i databaserna CINAHL och PubMed och en sekundärsökning utfördes. Artiklar granskades kritiskt av båda författarna och kvalitetsgranskades. Datainsamlingen resulterade i 16 artiklar av kvalitativ, kvantitativ och mixad metod som sedan utgjorde resultatet. Resultat: Resultatet redovisas i fem teman: Sjuksköterskors upplevda positiva känslor, sjuksköterskors upplevda negativa känslor och otillräcklighet, sjuksköterskors strävan att upprätthålla existentiell vård, sjuksköterskors upplevda brist på utbildning och erfarenhet samt sjuksköterskors behov av bearbetning och återhämtning. Undertema: upplevda hinder för upprätthållande av existentiell vård. De tydligaste resultaten visar att sjuksköterskor kände att de i sin yrkesroll i den palliativa vården var priviligierade, trots att känslomässiga påfrestningar ingick i arbetet. För att delta i existentiella samtal var utbildning och yrkeserfarenhet förutsättningar för sjuksköterskorna. Diskussion och reflektion med arbetskollegor var essentiellt för att bearbeta egna känslor och intryck från samtalen. En förutsättning för att bearbeta egna upplevelser i mötet med patienter i livets slut var återhämtning på fritiden. Slutsats: Sjuksköterskor upplevde sig ha en privilegierad roll då de fick äran att höra patienternas innersta tankar och livshistorier. Att vara den som patienterna anförtror sig till kan dock vara emotionellt krävande och det var av vikt att sjuksköterskorna fick reflektera med kollegor och återhämta sig för att orka med. Sjuksköterskornas osäkerhet och upplevda kunskapsbrist resulterade i att de önskade mer utbildning i existentiella samtal. Osäkerheten hos sjuksköterskorna, tidsbrist och personalbrist beskrevs vara faktorer som kunde göra att samtalen uteblev. Sjuksköterskorna upplevde att existentiella samtal var viktigt och att det hörde till deras yrke och den holistiska filosofin.