Tills döden skiljer oss åt - En komparativ studie av den efterlevande makens arvsrättsliga skydd i svensk och finsk rätt

Sammanfattning: Makes arvsrätt infördes i Sverige år 1988 i samband med en större reform på både äktenskapsrättens och arvsrättens område. Den tidigare arvsrättens utformning ansågs vara grundad på en föråldrad syn på både familjen och samhället, och det var dags för en förnyelse. Den efterlevande makens skydd stärktes på de gemensamma bröstarvingarnas bekostnad, men särkullbarnen fick dock behålla sin förtur till arv. Ett av de mest centrala motiven till lagändringen var att den ofta ålderstigna efterlevande maken var i större behov av arvet än bröstarvingarna, som i allmänhet var självförsörjande och redan i medelåldern. Den dåvarande arvsordningen hade således tappat i social och ekonomisk betydelse för bröstarvingarna. Tio år senare undersöktes hur väl lagändringen fått genomslag genom SOU 1998:110. Det utreddes också huruvida den praktiska tillämpningen gett upphov till svårigheter eller inte. De sakkunniga kom med några förslag till mindre ändringar, men i sin helhet hade makes arvsrätt fungerat väl. I Finland har den efterlevande maken endast arvsrätt ifall det inte finns bröstarvingar eller testamentstagare. Huvudregeln är att den efterlevande i stället har rätt att förbli i den gemensamma bostaden, oberoende av om något annat följer av arvsordningen eller om annat förordnats genom testamente. Denna nyttjanderätt omfattar bostad och bohag i den gemensamma bostaden och rätten är absolut, om inte den efterlevande i sin egen förmögenhet äger en bostad som är lämplig som hem. I Finland har det inte tagits några initiativ till att ändra på den nuvarande ärvdabalken. I denna uppsats har jag valt att studera både den finska och svenska modellen, för att finna fördelar och nackdelar med bägge av dem. Uppsatsen har haft som syfte att utreda huruvida de problem som uppstår i den svenska modellen kunde lösas m.h.a. den finska modellens utformning. Undersökningen har utmynnat i slutsatsen att den finska modellen i viss mån kunde erbjuda lösningar på den problematik man stött på i Sverige. Det som dock hindrar en sammansmältning av de två modellerna är att värderingarna och intresseavvägningarna bakom den svenska respektive den finska modellen är av olika slag.