Skyldigheter och ansvar enligt engelsk rätt i relation till säkra hamnar

Sammanfattning: Godsfrakt till sjöss sker över hela världen och utgör en stor del av världshandeln. Vid resebefraktning tar fartygsägaren på sig att på uppdrag av befraktaren transportera gods vissa specifika resor. En förutsättning för att dessa resor ska kunna genomföras och att godset ska kunna lastas och lossas är att fartyget har en möjlighet att på ett säkert sätt nå de hamnar som är angivna som destinationer. Den här uppsatsen behandlar förhållandet mellan fartygsägaren och befraktaren när det gäller skyldigheten att ange säkra hamnar som destination, eventuell skyldighet att ange en ny hamn om ursprungshamnen blir osäker, samt en klausul som kan införas för att undvika situationer där det är oklart vem som har rätt att ta fartyget vart. På grund av den engelska rättens influenser på området görs framställningen med utgångspunkt i engelsk rätt. Huruvida en hamn är säker eller ej kan bero på en mängd olika faktorer, såväl fysiska hinder som politiskt läge. I vissa på området väl använda standardavtal finns det klausuler som ålägger befraktaren ett ansvar att endast beordra fartyget till en säker hamn. Är en sådan skyldighet införd i certepartiet föreligger givetvis ett sådant ansvar. Är en sådan skyldighet ej uttryckligen inskriven faller som huvudregel ansvaret för att undersöka hamnens säkerhet istället på fartygsägaren, som anses ha accepterat att den angivna hamnen är säker eller risken att den inte är det. Det finns dock fall där rättsläget är mer oklart, främst när ett avgränsat geografiskt område har angetts i certepartiet och lämnat specificerandet av hamn till ett senare tillfälle. Vem som då bär risken för att hamnen är osäker är ännu inte avgjort av domstol. Är en hamn osäker föreligger det ingen skyldighet för fartygsägaren att gå in i den med fartyget. Vid resebefraktning är rättsläget dock oklart i frågan om befraktaren har ett sekundärt ansvar att ange en ny hamn. Av de få och vaga uttalanden som gjorts av domstol pekar det mesta på att domstolen inte vill läsa in ett sådant sekundärt ansvar för befraktaren. Blir hamnen osäker efter att den har angetts blir en intressant fråga vad som gäller om inget sekundärt ansvar för befraktaren att ange en ny hamn finns. För att undvika dessa situationer kan en så kallad närklausul tas in, som när vissa rekvisit är uppfyllda ger fartygsägaren rätt att ta fartyget till en rimlig och närliggande hamn.