Dekadensens röst : Grumlad lycka och dödens estetik i Gösta Berlings saga

Detta är en Kandidat-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för film och litteratur (IFL)

Sammanfattning: Uppsatsen belyser, utifrån en definition av dekadens som litteratur som står i förbindelse till den litterära sekelslutsströmningen och tematiserar förfall och mörker, det dekadenta i Gösta Berlings saga. De tydligaste dragen av dekadens som romanen uppvisar är den estetiska synen på döden, livsledan och den grumlade lyckan. Analysen visar att dekadenta motiv och stildrag uttrycks i och genom berättarens person och att berättaren innehar mycket av det som en dekadenspoet tillskrevs, samt att Selma Lagerlöf medvetet använder sig av det dekadenta för att framhäva och förena motsägelser. De dekadenta dragen som analyseras, är utöver döden och livsledan det gränsöverskridande, såsom berättarens könstillhörighet, hennes ålder och hennes relation till fiktionen och verkligheten. Berättarens dödslängtan, hennes beskrivning av döden som en vän och dödens estetik har lyfts fram. Hur berättaren medvetet väljer bort den rena lyckan och nöjer sig med en grumlad lycka blir tydligt. Även idén om det samhälleliga, mänskliga och kulturella förfallet är närvarande verket igenom. Dessutom hittas likheter med de franska dekadenterna i synen på poesin och konsten. Estetiseringen av döden, samt betoningen av att njuta av det hemska och fasansfulla går också väl i linje med dekadenspoesins teman. Alla dessa dekadenta drag finns närvarande i skådeplatsen, handlingen, i karaktärerna och framförallt hos berättaren. Samtidigt antyds en inspirationens himmel som pekar på ljus. Berättarrösten kan definieras som en dekadensens röst som framhäver livsledan, varur en livslängtan föds, och den grumlade lyckan, som innebär ett omfamnande av livet som det är.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)