Målstyrning av daghemsverksamhet i Karlstad kommun : En undersökning om relationen mellan utvärderingsresultat och mål

Sammanfattning: Sammanfattning I slutet av 1900-talet ansågs det inte längre möjligt att styra statens och kommunernas omfattande verksamhet i detalj. Offentliga organisationer ställdes inför nya problem, utmaningar och krav på förändrad styrning. Målstyrning sågs i mycket stor utsträckning som lösningen på framtidens problem. Målstyrning är en styrteknik som i korthet innebär att det är de övergripande målen som ska styra verksamheten genom att de inom verksamhetens olika delar konkretiseras och att kontinuerliga utvärderingar genomförs och ligger till grund för framtida beslut om verksamheten. Det blev dock vanligt i målstyrda organisationer att utvärderingarna endast behandlade de mål som föreföll enklast att mäta, det vill säga de kvantitativa målen. Problemet i offentliga organisationer är att den verksamhet som bedrivs där är svår att mäta, eftersom målen oftast är av kvalitativ karaktär. Det har därför varit få av de offentliga organisationer som sagt sig vara målstyrda som haft utvärderingssystem som på ett tydligt sätt har mätt graden av måluppfyllelse. Denna uppsats skrevs i huvudsak kring mitten av 1990-talet och består dels av en teoretisk genomgång av målstyrningens framväxt, viktigaste beståndsdelar samt en kort presentation av den kritik som riktats mot målstyrningen, dels av en empirisk undersökning inom två daghemsenheter i Karlstad kommun. Jag valde att fokusera kommunal daghemsverksamhet därför att jag där förväntade mig hitta i huvudsak kvalitativa mål. Jag valde att undersöka vilka metoder som användes inom denna verksamhet för att utvärdera verksamhetens utfall och hur utvärderingsresultaten relaterades till de politiskt uppsatta målen för den samma. Det framträdde i denna undersökning en skillnad mellan de intervjuade när det gällde kunskapen om mål på kommunal nivå. Det var också oklart om de nationella målen för barnomsorgen verkligen hade konkretiserats på denna nivå. Målformuleringsprocessen präglades inte av att chefer och medarbetare på olika nivåer tillsammans formulerade målen för verksamheten. På politiker- och förvaltningsnivå antog de intervjuade att de politiskt uppsatta målen utgjorde tydliga ramar för verksamheten. De mål som styrde arbetet på resultatenhets- och avdelningsnivå hade dock formulerats utifrån de behov som avdelningspersonalen upplevde att barnen hade, utan anknytning till de politiskt uppsatta målen för verksamheten. De utvärderingsmetoder som användes på politiker- och förvaltningsnivå skiljde sig från de metoder som användes på avdelningsnivå. Utvärderingsmetoderna på olika nivåer fångade olika delar av verksamheten och de metoder som användes för att utvärdera verksamhetens utfall ansågs vara begränsade och förmådde inte fånga alla aspekter av daghemsverksamheten. Undersökningsresultatet visade att det inte förekom någon samordning mellan organisationens hierarkiska nivåer när det gällde utvärderingsmetoder, eller tillvaratagandet av utvärderingsresultat. Det var heller inte självklart att de delar av verksamhetens utfall som utvärderades inom de undersökta enheterna, ställdes i relation till de mål som fanns för verksamheten på respektive nivå i organisationen. Utvärderingsresultaten från resultatenhets- och avdelningsnivå verkade inte föras upp till politiker- och förvaltningsnivå och kunde därför inte sägas ligga till grund för framtida politiska beslut om daghemsverksamheten. Det var svårt att få en uppfattning om i vilken utsträckning målen faktisk styrde verksamheten och således målens funktion. Mellan den kommunala nivån och resultatenhetsnivå genomfördes såväl målformulerings- som utvärderingsprocessen i stort sätt som isolerade företeelser.