Samband mellan lateralitet och vertikala rörelseasymmetrier hos häst

Sammanfattning: Den vanligaste orsaken till att hästar behandlas av veterinär är hältor. Eftersom att många hästar tränas för att prestera i olika tävlingssammanhang leder problem med rörelseapparaten till stora konsekvenser för både häst och hästägare. För att underlätta diagnosticeringen av hältor har olika objektiva rörelseanalyssystem tagits fram som hjälpmedel till det traditionella utredningsförfarandet. Dessa analyssystem är mycket känsliga och kan fånga upp även små asymmetrier i hästarnas rörelser. Frågan som har uppkommit är om alla asymmetrier är kliniskt relevanta och om de alltid orsakas av smärta, eller om det kan finnas andra orsaker till att hästar rör sig asymmetriskt. En möjlig sådan annan orsak är att lateralitet förekommer hos hästar. Lateralitet innebär att en individ har en preferens för hur den använder vänster och höger kroppshalva i olika situationer. Hypotesen i detta examensarbete har varit att hästar uppvisar lateralitet i vardagliga situationer; att ryttare har en uppfattning om oliksidighet hos hästen vid ridning och att det finns en association mellan denna lateralitet och vertikala rörelseasymmetrier. I arbetet ingick ridhästar, 30 unghästar och 52 elithästar. Elithästarna delades upp i två grupper, den ena bestående av 28 hästar som hade rörelseasymmetrier inom de uppsatta gränsvärdena och den andra med 24 elithästar som hade rörelseasymmetrier över gränsvärdena tillsammans med de 28 hästarna, totalt 52 stycken. Alla hästarna mättes i trav på rakt spår med det objektiva rörelseanalyssystemet Lameness Locator. Sex av unghästarna genomgick även tre lateralitetstester efter att de gjort mätningen. Hästarna undersöktes för förekomst och utseende av hårvirvel i pannan, preferens för att placera höger eller vänster framben längst fram när de åt från marknivå och vilket framben de föredrog att initiera rörelse framåt med. Förutom att elithästarna mättes med Lameness Locator fick även ägarna fylla i ett web-baserat frågeformulär som handlade om hur de upplevde sina hästars lateralitet. Unghästarna som genomgick lateralitetstesterna utgjorde ett mycket litet material, därför var det svårt att dra några slutsatser utifrån detta. Tre av de 6 hästarna uppvisade tendenser till lateralitet i en av testsituationerna, som var vilket framben de föredrog att initiera rörelse framåt med. Dock kunde inget tydligt samband ses mellan lateraliteten och mätningen med det objektiva rörelseanalyssystemet. Vid genomgången av svaren från elithästarnas lateralitetsblanketter konstaterades att 89 % av ägarna ansåg att deras hästar var oliksidiga i någon grad. Det var ungefär lika många hästägare som ansåg att deras hästar hade ett bakben som var svagare och de som ansåg att deras hästar inte hade ett svagare bakben. Det var mer vanligt förekommande att höger bakben upplevdes som svagare än vänster bakben, 44 % jämfört med 11 %. En överväldigande majoritet, 79 %, av elithästägarna menade att deras hästar inte hade svårigheter med att fatta den ena galoppen. Av den andel hästägare som ansåg att deras hästar hade svårare för den ena galoppen var problem med höger galoppfattning vanligare än fattning av vänster galopp. Nära 78 % av hästägarna upplevde att deras hästar var svårare att forma runt den ena sidan, där var fördelningen mellan höger och vänster sida fördelade med 39 % vardera. Svaren från elithästarnas lateralitetsblanketter jämfördes med deras rörelseasymmetrier på rakt spår. Andelen hästar som hade samma sida på lateraliteten i frågorna som sida på rörelseasymmetrin i korset, angavs i procent. Inget tydligt samband kunde ses i denna kvalitativa jämförelse av lateralitet och vertikala rörelseasymmetrier