Ett särskilt investeringsskydd på EU:s inre marknad : Relationen mellan intra-EU BIT och EU-rätten med hänsyn till principen om ömsesidigt erkännande och förtroende

Sammanfattning: När en investerare vill investera utomlands finns många risker som måste beräknas, analyseras och hanteras. Utöver olika ekonomiska risker finns politiska risker. En investerare kan, för att hantera dessa politiska risker, välja att investera i en stat med vilken Sverige har ett bilateralt investeringsskyddsavtal. Dessa avtal reglerar både materiellt investeringsskydd, det vill säga hur en investerare ska behandlas, och processuellt skydd, det vill säga möjligheten för en investerare att väcka talan mot staten investeraren investerar i genom ett internationellt skiljeförfarande. Sverige har idag 66 stycken bilaterala investeringsskyddsavtal i kraft, varav tolv stycken är slutna med länder inom EU. Antalet bilaterala investeringsskyddsavtal slutna mellan EU-länder, intra-EU BIT, ökade avsevärt i och med att unionen utvidgades år 2004 och 2007. Sedan dess har avtalens förenlighet med EU-rätten diskuterats i litteraturen, i skiljedomstolar och nyligen även i EU- domstolen i det så kallade Achmea-målet. I uppsatsen kartläggs och analyseras argumenten i diskussionen om relationen mellan intra-EU BIT och EU-rätten. Vidare analyseras vilken del av investeringsskyddet som intra-EU BIT-förespråkare anser vara mest betydelsefull. Från resonemanget och analysen i uppsatsen dras slutsatsen att det är ISDS-systemet, tvistelösningssystemet där en investerare kan väcka talan mot en stat, som kan anses utgöra den mest betydelsefulla delen av investeringsskyddet i intra-EU BIT:en. Därefter analyseras huruvida ett investeringsskydd innehållande ett ISDS-förfarande kan vara förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och förtroende. I uppsatsen konstateras att ISDS-förfarandet inte kan vara förenligt denna princip och att problematiken inte kan lösas genom en juridisk debatt utan måste diskuteras på en politiskt hög nivå.