Medverkande utan gränser - en kritisk granskning av medgärningsmannaskapet

Sammanfattning: Ordet rättssäkerhet har ingen allmängiltig betydelse, utan har snarare olika innebörd för olika personer. Säkert är dock att legalitetsprincipen är en förutsättning för rättssäkerhetens upprätthållande. Legalitetsprincipen ställer krav på en tydlig, lättförståelig och förutsebar lagtext. Dessutom står den som hinder för att någon döms för ett brott utan tydligt stöd i lag. I den svenska straffrätten har lagstiftarna valt att lämna en av de mest komplicerade frågorna obesvarade: Hur skall gränsdragningen mellan de olika ansvarsformerna för medverkan ske? Enligt 23:4 BrB skall nämligen en gränsdragning mellan gärningsmän, medhjälpare och anstiftare göras. Men mer än så har lagstiftaren inte specificerat. Det har varit och är fortfarande helt överlämnat åt domstolen att avgöra på vilket sätt gränsen skall dras. Alla delaktiga i ett brott kan rubriceras som gärningsmän, så länge detta ter sig naturligt. I ett fall om fleras deltagande i brott, där det inte på ett tillfredsställande sätt går att utreda vem som har gjort vad, finns en möjlighet för åklagaren att åtala samtliga som ''medgärningsmän''. I sådana fall benämns ofta brottet som utfört ''gemensamt och i samråd'' eller ''tillsammans och i samförstånd''. Dessa begrepp, tillsammans med relevanta rättsfall och prejudikat, har kritiserats. Ingen vet riktigt vad begreppen omfattar. Även om denna fråga har legat på domstolens bord under en lång tidsperiod, har den inte tillägnats särskilt mycket tid. Kanske kan detta bero på att såväl Högsta domstolen som förarbetena till dagens medverkansbestämmelse, har konstaterat att gränsdragningen mellan olika delaktiga till ett brott inte har någon saklig betydelse. Enligt lagen är nämligen straffskalan för såväl gärningsmannen som medhjälparen densamma. Dessutom finns exakt samma möjligheter för straffnedsättning enligt 23:5 BrB. Därmed har det alltså inte funnits någon absolut anledning till att verkligen utreda gränserna mellan olika medverkande. Men med tanke på att gränsdragningen inte har någon saklig betydelse, frågar jag mig om den kan ha ett symboliskt värde. Genom en enkätundersökning bland allmänheten visade det sig att så mycket som 46.7% inte tillräknade rubriceringen något symboliskt värde. Regeringen och utredningen i SOU 1996:185 konstaterade att lagtextens utformning och ordalydelse var såväl föråldrad som svårförståelig, vilket strider mot legalitetsprincipen. Utredningen lade bland annat som förslag att införa en särskild regel som enbart skulle behandla institutet medgärningsmannaskap. Utredningen föreslog också att termen medverkande enbart skall omfatta medhjälpare och anstiftare och inte gärningsmän som den gör idag. De ville också införa en särskild straffskala för medhjälp. Regeringen avslog dock alla förslag i sin helhet, med motiveringen att gränsdragningen fungerar väl i praktiken. Detta konstaterande, att gränsdragningen skulle fungera i praktiken, har jag försökt bemöta genom att ta upp några av de få rättsfall som finns på området. Målen visar inte bara att gränsen mellan de olika medverkansformerna är flytande och i princip obefintlig, utan även att det inte finns någon avsikt att försöka klargöra gränserna. Den svenska uppställningen av medverkansformerna och gränsdragningen som enligt lag skall ske däremellan, utgör en kompromiss av två i Europa redan befintliga lösningar. Både Norge och Danmark har valt att inte alls skilja på olika former av deltagande. Alla som deltar i utförande av ett brott bedöms som lika ansvariga såvida inte brottet klassificeras som försök, om personen ifråga saknat uppsåt eller endast deltagit i mindre mån eller varit del i ett brott som misslyckades eller inte fullbordades. I Tyskland och Finland har man istället valt att stå fast vid en gränsdragning och en särskild regel för medgärningsmannaskap, såsom den SOU 1996:185 föreslog. Även om jag själv inte förespråkar en lösning som liknar Tysklands och Finlands, kritiserar jag fortfarande starkt regeringens motivering och anledning till att avslå utredningens förslag. Då 23:4 BrB står i strid med legalitetsprincipen är lagbestämmelsen inte rättssäker. Eftersom bedömningen dessutom inte fungerar väl i praktiken, anser jag en lagändring vara nödvändig. Genom rättsfallen som redogjorts för i denna uppsats, har gränsen mellan gärningsmännen och medhjälparna suddats ut allt mer och jag ser en tendens till att vi rör oss alltmer mot Danmarks och Norges ''gränslösa'' lösning. Såsom rättsläget ser ut idag upprätthålls nämligen gränsdragningen i princip enbart på ett teoretiskt plan. Det kan finnas flera anledningar till varför gränsdragningen, som utgör ett av straffrättens mer komplicerande områden, inte sker i praktiken. Eftersom den då ''saknar saklig betydelse'' har det heller inte har ansetts ''erforderligt att närmare ange vad med gärningsmannaskap skall förstås''. Vidare kan man anta att domstolen med hänvisning till framtida mål och nya situationer inte vill uttrycka sig för snävt och sätta gränsen. Det just sagda utgör enligt min mening hinder som sätter stopp för ett klarlagt rättsläge, såvida inte lagstiftaren väljer att se över medverkansbestämmelsen en gång för alla. När vi ändå i praktiken närmar oss Danmarks lösning, är det svårt att inte förespråka denna. Dessutom har vi redan avslagit det alternativ som Tyskland och Finland valt. Med en lagbestämmelse som inte skiljer på olika medverkande, skulle domstolen inte på samma sätt behöva gardera sig mot nya situationer och omständigheter. Bestämmelsens såväl teoretiska som praktiska tillämpning skulle motsvara varandra. Regeln skulle bli mer förutsebar, och därmed även mer rättssäker.