Non refoulement-principen och statligt ansvar. En argumentationsanalys av non refoulement-principen i EU-Turkiet-avtalet

Sammanfattning: Europa överrumplades av en stor flyktingström 2016, med resultat av detta så skrev Europas medlemsstater ett avtal med Turkiet den 18 mars samma år. Avtalet och dess legalitet debatteras och otydlighet genomsyrar debatten. Det finns många åsikter och argument kring avtalets giltighet samt huruvida non refoulement-principen följs. Då stater har tagit sig rätten att självständigt tolka om ett tredjeland är säkert eller ej så fortsätter flyktingars rättigheter att undermineras. Denna uppsats grundar sig i en reflektion över staters ansvar i relation till EU-Turkiet-avtalet. Därav är syftet med denna uppsats att få en tydligare bild och en djupare förståelse för staters ansvar i relation till EU-Turkiet-avtalet. Detta för att undersöka vad för sorts argument som framkommer om huruvida stater har brutit mot non refoulement-principen eller ej. Metoden som använts är en kvalitativ argumentationsanalys. Argument ur fyra primärartiklar har extraherats, analyserats och därefter fördelats i två olika teman; tredjelandskonceptet och otillräckligt skydd i Turkiet. Vidare har jag med stöd av Gammeltoft-Hansens teori undersökt på vilka sätt stater tar ansvar eller ej i relation till Eu-Turkiet avtalet. Detta har gjorts genom att undersöka resultatet av argumentationsanalysen. Slutsatsen är att Europas medlemsstater bryter mot non refoulement-principen i EU-Turkiet-avtalet och på olika sätt inte tar ansvar i relation till avtalet.