Anställningstryggheten - ett hinder för anställning? Svensk och dansk arbetsrätt ur ett flexicurityperspektiv

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka svensk och dansk arbetsrätt utifrån ett flexicurityperspektiv, det vill säga vilken flexibilitet ges arbetsgivaren och vilken trygghet åtnjuter den arbetstagare som är sjuk eller förlorar sin anställning i respektive land. Även om ländernas arbetsrätt är sprungen ur samma tradition skiljer den sig avsevärt åt i en internordisk kontext. Den främsta skillnaden består i att Danmark till skillnad från Sverige saknar en heltäckande skyddslagstiftning likt LAS. Ett eventuellt anställningsskydd står istället att finna i kollektivavtal eller i för yrkesgrupper specifika lagar. I flexibilitetsjämförelsen har tillåtna anställningsformer, saklig grund vid uppsägning samt kringliggande regler så som varsel, uppsägningstid och sanktioner vid osakliga uppsägningar beaktats. Uppsatsen visar att reglerna om saklig grund (där sådan krävs i Danmark) till det yttre följer samma utformning i de båda länderna&semic uppsägningarna delas in i arbetstagarfall och arbetsbristfall, bedömningen av arbetstagarfallen sker utifrån från en likartad intresseavvägning och arbetsgivaren bestämmer i princip när arbetsbrist föreligger i såväl Sverige som Danmark. Uppsatsen visar dock att arbetstagarfallen ofta leder till olika slutsatser i länderna samt att arbetsbristfallen skiljer sig åt i urvalet av arbetstagare som får sägas upp. I de danska arbetstagarfallen står arbetsgivarens intressen oftare i förgrunden än i Sverige vilket i uppsatsen illustreras vid bedömningen av fall av sjukdom och eventuella säkerhetsrisker. I arbetsbristfallen består skillnaden i att den danska arbetsgivaren i princip är fri att säga upp de som är minst lönsamma för företaget medan den svenska arbetsgivaren (om kollektivavtal inte stadgar annat) är bunden av en turordningslista baserad på en rättvisenorm om att den med längst anställningstid har bäst rätt till fortsatt anställning. Normen framträder även i de svenska återanställningsreglerna medan en sådan ordning strider mot den danska förvaltningsrättsliga principen om saklighet. De danska reglerna tyder snarare på en norm som ger den med bäst kvalifikationer bäst rätt till fortsatt anställning. Vad gäller övriga jämförelsegrunder uppvisar det danska systemet störst flexibilitet så till vida att de tidsbegränsade anställningarna är utformade efter ändamål och inte tidsmått, uppsägningstiderna är generellt kortare, och skadeståndet lägre för att ''köpa ut'' en oönskad arbetstagare. Beträffande trygghetsmekanismerna konstateras i uppsatsen att den danska tryggheten inte tycks skilja sig avsevärt från den svenska vad gäller ersättningsnivåerna. Det stärkta skyddet tycks ur svensk synvinkel istället främst finnas i övergången mellan olika stadier så som studerande - arbetssökande, sjukskrivning - arbetslöshet. I uppsatsen dras därav slutsatsen att de danska reglerna inte medför låsningseffekter för sjukskrivna i samma utsträckning som det svenska systemet.