Personligt betalningsansvar för styrelseledamöter i aktiebolag - ett effektivt påtryckningsmedel eller en regel utan verkan?

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar reglerna om tvångslikvidation vid kritisk kapitalbrist och särskilt det personliga betalningsansvar, s.k. medansvar, som kan drabba styrelseledamöter i aktiebolag enligt 25 kap. 18 § ABL. Medansvaret innebär ett personligt och solidariskt ansvar som aktualiseras om styrelsen underlåter att agera enligt det handlingsschema som kapitalbristreglerna uppställer i 25 kap. 13–17 §§ ABL. Det uttryckliga syftet med medansvarsregeln är att verka som ett påtryckningsmedel för att få styrelsen att agera i enlighet med kapitalbristreglernas handlingsschema. Det övergripande syftet består i att utgöra ett tvingande borgenärsskydd. Uppsatsens övergripande syfte är att utreda huruvida medansvaret förlorat sin funktion som påtryckningsmedel för att få styrelsen att agera enligt kapitalbristreglernas handlingsschema. Särskilt analyseras den påtryckande funktionen i ljuset av tre rättsfall på området – NJA 2012 s. 858, NJA 2013 s. 725 samt NJA 2014 s. 948. Dessa rättsfall har betydelse för såväl medansvarets uppkomst som påtryckningsfunktion. Kapitalbristreglerna har genom åren fått utså kritik av författare inom rättsvetenskapen med anledning av dess komplicerade utformning. Problematiken grundar sig dels i att medansvaret anses utgöra en långtgående sanktion med allvarliga konsekvenser för styrelseledamöter, dels i oklarheterna kring reglernas tillämpning som riskerar att leda till att reglerna missbrukas. Sammanfattningsvis är reglernas tillämpning oförutsebar i praktiken. I uppsatsen diskuteras de olika stegen i kapitalbristreglernas handlingsschema med start i rekvisitet skäl att anta kritisk kapitalbrist enligt 25 kap. 13 § ABL, följt av en djupare redogörelse för medansvarets uppkomst, påtryckningsfunktion och framtidsutsikter. Utifrån uppsatsen kan det konstateras att kapitalbristreglerna ofta vållar svårigheter i praktiken. Svårigheterna består i att reglerna är vagt utformade med relativt vida tolkningsutrymmen som följd. Konsekvensen blir att rättsläget kring medansvaret på många punkter är oklart. I uppsatsen konstateras att medansvarets funktion som påtryckningsmedel har minskat i effektivitet och således förlorat i styrka. Anledningen tycks främst vara den praxisutveckling som skett på området, men även att kapitalbristreglernas handlingsschema innehåller flertalet oklarheter. På många punkter skiljer sig vidare åsikterna åt mellan lagstiftaren, rättstillämparen och författare i doktrin. Ett förtydligande av de respektive stegen i handlingsschemat är önskvärt i de fall det finns möjlighet till detta, såväl i syfte att stärka påtryckningsfunktionen som att tydliggöra rättsläget och således öka förutsebarheten kring reglerna. Ett sådant förtydligande kan antingen ske genom lagstiftning, eller genom fler prejudicerande avgöranden. Avslutningsvis konstateras att medansvarets framtid är relativt osäker. På vissa punkter får reglernas position anses stärkta, på andra försvagade. Det återstår att se vilken framtid medansvaret går till mötes.