Gärningsman eller brottsoffer? - en rättshistorisk studie om incestbrottet under perioden 1864-1937

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att med en rättshistorisk metod utreda hur synen på brottet incest och dess brottsoffer har förändrats i lagstiftningen under en specifik tidsperiod. Uppsatsen tar utgångspunkt i bestämmelserna om incest mellan förälder och barn i 1864 års strafflag och i 1937 års lagändring av strafflagen. I 1864 års strafflag görs ingen större skillnad på bestraffning avseende den yngre och den äldre parten i en incestuös relation. Det är först 1937 som barnet förklaras fri från straff och identifieras som ett rent brottsoffer istället för medbrottsling. Uppsatsen behandlar därmed innehållet i 1864 års strafflag samt vad som föranleder 1937 års lagändring i strafflagen. Synen på brottet och brottsoffret genomgår en radikal förändring under studerad tidsperiod (1864-1937). Vilket synliggörs genom att lagstiftningen behandlade incest som ett brott mot gud och samhället till att senare hantera det som ett sexuellt övergrepp som drabbar ett skyddslöst barn. Den religiösa kopplingen till brottet tycks ha haft betydelse för utvecklingen av synen på brottet och brottsoffret. Trots att brottet under 1800-talet anses vara ett brott mot sedligheten och samhället återfinns motiv som kan härledas till den mosaiska rätten. Graden av släktskap i en incestuös relation under 1900-talet förefaller ha haft betydelse och en åtskillnad avseende straffsatserna är beroende av rådande släktskapsrelation. I relationer där det saknas biologiska band som mellan styvföräldrar och styvbarn är straffsatserna lägre även om brottet begås under samma omständigheter. Trots ett individfokus i 1937 års lag anses incest fortfarande vara ett brott mot rådande samhällsmoral. Den straffrihet som införs för den yngre parten 1937 är inte helt oproblematisk då ett tydligt könsperspektiv framträder i lagstiftningsprocessen. Detta då lagstiftaren anser flickor vara mer skyddsvärda än pojkar. Konstruktionen av lagbestämmelsen rörande straffrihet medför även att gränsen mellan att vara ett brottsoffer eller en medbrottsling är hårfin och att synen på brottet och brottsoffret kan uppfattas som onyanserad.