Att resonera i minsta möjliga mån : Om den lägsta resultatnivån för betyget G på den skriftliga delen av nationella provet i svenska B

Sammanfattning: Huvudsyftet i föreliggande studie är att undersöka hur elever följer uppgiftsinstruktionernai uppgiften med lägst svårighetsgrad från 2009 års skriftliganationella prov i svenska och svenska som andra språk.I Skolinspektionens rapport Kontrollrättning av nationella prov i grundskolan och gymnasieskolan framkommer att lärare inte bedömer de nationella proven likvärdigt. En av anledningarna till den ickelikvärdiga bedömningen är att tolkningsutrymmet ibedömningsanvisningarna till det nationella provet är alltför stort. Med anledning avdet stora tolkningsutrymmet avser vi att i största möjliga mån ordagrant följabedömningsanvisningarna för nationella provet i svenska och svenska somandraspråk och därigenom precisera anvisningarna. Metod i studien går ut på attavgränsa de lägsta kraven för betyget G utifrån hur de är formulerade i uppgiftsbeskrivningenoch lärarens bedömningsanvisningar. För att konkretiserabedömningsanvisningarna används exempel från elevtexter. Studien visar att det lägsta kravet för betyget G kan delas upp i fyra kriterier somvar för sig kan bedömas och av dessa är kriteriet att resonera svårast att uppfylla. Därmed är det elevens förmåga att resonera som utgör brytpunkten för betyget IGoch G. Studien visar att oavsett omfattning av enskilda uppgiftskriteriers tolkningsutrymmeär det möjligt att identifiera och avgränsa kriterierna för att därigenomsträva efter att varje elevtext bedöms enligt samma måttstock. Tillämpas dettatillvägagångssätt vid elevtextbedömning i allmänhet minskar sannolikt risken förickelikvärdig bedömning, åtminstone inom den egna elevgruppen. En tänkbar åtgärdför att få bukt med ickelikvärdighetsproblematiken som nationella provet i svenskaoch svenska som andraspråk ger upphov till, vore att Skolverkets bedömningsanvisningartillhandahöll definitioner av för uppgifterna centrala begrepp, såsom vaddet innebär att resonera.Huvudsyftet i föreliggande studie är att undersöka hur elever följer uppgiftsinstruktionernai uppgiften med lägst svårighetsgrad från 2009 års skriftliganationella prov i svenska och svenska som andra språk.I Skolinspektionens rapport Kontrollrättning av nationella prov i grundskolan ochgymnasieskolan framkommer att lärare inte bedömer de nationella proven likvärdigt.En av anledningarna till den ickelikvärdiga bedömningen är att tolkningsutrymmet ibedömningsanvisningarna till det nationella provet är alltför stort. Med anledning avdet stora tolkningsutrymmet avser vi att i största möjliga mån ordagrant följabedömningsanvisningarna för nationella provet i svenska och svenska somandraspråk och därigenom precisera anvisningarna. Metod i studien går ut på attavgränsa de lägsta kraven för betyget G utifrån hur de är formulerade i uppgiftsbeskrivningenoch lärarens bedömningsanvisningar. För att konkretisera bedömningsanvisningarna används exempel från elevtexter. Studien visar att det lägsta kravet för betyget G kan delas upp i fyra kriterier somvar för sig kan bedömas och av dessa är kriteriet att resonera svårast att uppfylla. Därmed är det elevens förmåga att resonera som utgör brytpunkten för betyget IG och G.Studien visar att oavsett omfattning av enskilda uppgiftskriteriers tolkningsutrymmeär det möjligt att identifiera och avgränsa kriterierna för att därigenomsträva efter att varje elevtext bedöms enligt samma måttstock. Tillämpas dettatillvägagångssätt vid elevtextbedömning i allmänhet minskar sannolikt risken förickelikvärdig bedömning, åtminstone inom den egna elevgruppen. En tänkbar åtgärdför att få bukt med ickelikvärdighetsproblematiken som nationella provet i svenska och svenska som andraspråk ger upphov till, vore att Skolverkets bedömningsanvisningar tillhandahöll definitioner av för uppgifterna centrala begrepp, såsom vad det innebär att resonera.