Scenpolitik och scenjournalistik. Det medierade mötet mellan journalister och medietränade politiker.

Sammanfattning: Det är i mötet – idag framför allt det medierade mötet – mellan journalisten och politikern som nyheter om politik uppstår och som vi medborgare bygger merparten av våra uppfattningar om politiken kring. Som en ingrediens i detta möte kan medieträning ha betydelse för vad som sker och sägs. Medieträning som bruk och verktyg är dock ömsom ifrågasatt och kritiserat, ömsom förklarat som nödvändigt i dagens hårda medieklimat. Syfte Uppsatsens syfte är att beskriva och analysera hur journalister och politiker resonerar om medieträning och mötet dem emellan. Vidare att mot den bakgrunden reflektera över vilken betydelse medieträning och det medierade mötet mellan journalister och politiker i förlängningen kan tänkas få för hur medborgarna uppfattar politiken och politikerna. Metod och teori Som metod används kvalitativa intervjuer varvade med studier av litteratur, avhandlingar och uppsatser samt tidningsartiklar, tv/radioprogram och elektroniska källor. Femton intervjuer genomfördes fördelat på tre konsulter, sju journalister och fem politiker utvalda genom ett strategiskt kriterieurval med målsättning att intervjua personer med åsikter om medieträning och som skulle vara frispråkiga i sina berättelser. Författarens utgångspunkt är även mångårig yrkeserfarenhet som press- och PR-ansvarig samt programmarknadsförare på ett tv-bolag. Den teoretiska referensramen omfattar medieeffektteorier som behandlar samspelet mellan medier, medborgare och politiska makthavare samt teorier om moral, etik, roller och intrycksstyrning. Resultat Uppsatsen visar att medieträning är en anpassning till den medielogik som idag genomsyrar samhället. Som en ingrediens i det medierade mötet kan medieträning i förlängningen få betydelse för hur medborgaren uppfattar politiken och politikerna. Dock i kombination med ett i mötet upptrappat och dramatiserat skådespel samt misstanken om symbios mellan journalisterna och politikerna. Påverkar gör även våra framodlade kognitiva scheman – som individer och i grupp – över hur medierade intervjuer ska gå till. Mötet/intervjun kan då uppfattas som en sorts scenpolitik och scenjournalistik, utförd av aktörer som framträder inför varandra och en publik. Vidare påverkas bilden av journalistikens spelgestaltningar som kan utveckla cyniska attityder hos medborgare och skapa en ond spiral; att ju mer negativ gestaltning av politik och politiker som sker desto mer negativa kan medborgarna bli. De kan också bidra till det motsatta, att spännandegöra politiken. Att en medietränad och mediemässig politiker kan spela spelet bättre är av relevans; politikern bidrar till att förstärka gestaltningarna. Det upptrappade skådespelet skapar också ett spiralartat beteende. Beroende på aktörernas gemensamma medvetenhet, moral, ansvar och förhållningssätt kan spiralerna tillsammans antingen få en mobiliserande kraft och därmed stärka medborgarnas kunskap och förmåga att delta i de demokratiska processerna – eller bidra till att medborgaren passivt betraktar spelet som en deprimerande eller showartad tillställning för redan invigda och därmed vare sig vill bry sig om det eller vilja delta. Det blir i slutänden en fråga om politikernas och journalisternas trovärdighet – om och hur medborgarnas förtroende för och tilliten till de båda grupperna påverkas. Studien visar också att hemlighetsmakeriet kring medieträning tycks vara utbrett och att medieträning av vissa fortfarande anses suspekt. Detta kan bottna i okunskap men även bero på en begreppsförvirring eftersom det saknas en branschgemensam definition av ämnet.