Tvångslikvidation av privata aktiebolag vid kapitalbrist - ett adekvat borgenärsskydd?

Sammanfattning: Uppsatsen syftar till att kritiskt granska reglerna om tvångslikvidation vid kapitalbrist som återfinns i 25. kap 13-20a §§ ABL för att utröna om regleringen utgör ett effektivt och adekvat skydd för bolagets borgenärer. Utredningen består i huvudsak av en granskning av vad tvångslikvidation vid kapitalbrist innebär, den handlingsprocedur som följer av kapitalbristreglerna, samt de rättsverkningar som är förknippade med en sådan procedur. Vidare innefattar utredningen en närmare granskning av det personliga betalningsansvar, s.k. medansvar, som kan komma att drabba bolagets företrädare vid underlåtenhet att följa kapitalbristreglerna. För att skapa en djupare förståelse för kapitalbristreglerna omfattar utredningen även en övergripande beskrivning av vad som avses med aktiekapital samt hur kravet på aktiekapital och kapitalbristreglerna samverkar. Kapitalbristreglerna föreskriver i korthet att ett aktiebolag kan tvingas gå i likvidation om bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, förutsatt att aktieägarna inom en angiven tidsperiod inte lyckats läka kapitalbristen. Syftet med regleringen är att skydda bolagets borgenärer ge-nom att sätta en gräns för hur länge en förlustbringande verksamhet får bedrivas innan aktieägarna antingen tvingas avveckla verksamheten eller vidta åtgärder för att förbättra bolagets ekonomiska ställning. På detta sätt antas regleringen även skydda borgenärerna mot att bolaget ådrar sig ytterligare skulder eller försätts i konkurs. Den övergripande slutsatsen av analysen talar emellertid starkt för att reglerna om tvångslikvidation vid kapitalbrist inte kan tillförsäkra borgenärerna ett effektivt och adekvat borgenärsskydd. Detta beror dels på ett omfattande antal regeltekniska brister med kapitalbristregleringen, dels övergripande brister relaterade till regleringens komplexa struktur. Ett exempel på en betydande brist är att kapitalbristregleringen inte lämpar sig för att identifiera och avveckla förlustbringande verksamheter. Inte heller kan regleringen skydda och bevara en adekvat kapitalbas i bolaget för att betala bolagets presumtiva skulder. Därtill riskerar kapitalbristregleringen och den handlingsprocedur som följer därav att ådra bolaget mer skulder än det finns kapital i bolaget, vilket underminerar borgenärsskyddet. Det sammantagna talar för att kapitalbristregleringen är så pass bristfällig att den bör avskaffas.