Kränkningsersättning vid allvarligaresexualbrott mot barn

Sammanfattning: År 1988 tillsatte regeringen en kommitté för utredning av reglerna om ersättning för ideell skada. Enligt kommittén bör brottsoffrens ställning stärkas särskilt när det gäller barn som utsätts för sexualbrott. Enligt kommittén är ett sätt att stärka brottsoffrens ställning att de ges generösa ersättningar. Ett annat sätt är att det i lagtext tydligt anges vem som är berättigad till ersättning för kränkning. Kränkning är en skadetyp som skiljer sig från övriga skadetyper som finns i SkL, då den är av renodlat ideell natur och är frikopplad från medicinska symtom. Det kommittén om ideell skada lade fram fick stor genomslagskraft, då regeringens proposition från år 2000 i sak överensstämde därmed. Nya regler om kränkning infördes vid 2001 års lagstiftning. Bakgrunden till reglerna var således att man närmare ville kodifiera den praxis som utvecklats utifrån den tidigare bestämmelsen i kap. 3 § SkL. Då det kan innebära svårigheter att påvisa och värdera en sådan skada ställer lagen upp snäva krav. Kränkningen måste ha skett genom ett brott som innebär ett angrepp mot person, frihet, frid eller ära. Till skillnad från tidigare, då avgörande var om en viss gärning hänfördes under en viss brottstyp, finns i lagtexten en beskrivning av kategorier av skyddsintressen. Liksom tidigare krävs att kränkningen är allvarlig. De brott som berättigar till ersättning är sådana brott som typiskt sett anses innefatta en allvarlig kränkning. Grövre sexualbrott mot barn är exempel på sådana brott. I arbetet analyseras rättspraxis beträffande skadestånd till barn som blivit utsatta för allvarligare sexualbrott utifrån syftet med lagändringen. I arbetet undersöks därför om de nya reglerna vidgar rätten till skadestånd. Praxisen granskas kritiskt utifrån den gällande rätten och i syftet ingår att undersöka om praxisen är enhetlig och förutsebar och om barns rätt till skadestånd tillgodoses genom de regler som finns om skadeståndstalan. Vidare undersöks om de ersättningsnivåer som gäller är acceptabla. Praxisen granskas således även ur ett effektivitets- och rimlighetsperspektiv. Då ersättningsnivåer som gäller vid allvarligare sexualbrott mot vuxna ingår även etiska aspekter.