Mellan frivillighet och tvång : Socialsekreterares strategier i arbetet med unga som hamnar mellan frivilliga insatser och tvångsvård

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka strategier socialarbetare i en norrlandskommun har i arbetet med unga som hamnar mellan frivilliga insatser enligt SoL och tvångsvård enligt 3 § LVU. Syftet ska besvaras med hjälp av tre frågeställningar: i vilken utsträckning socialsekreterarna använder sig av 22 § LVU, vad socialsekreterarna använder sig av istället om inte 22 § LVU används och hur socialsekreterarna resonerar kring frivillighet kontra tvång i arbetet kring dessa unga? Undersökningen görs med hjälp av kvalitativa intervjuer som sedan analyseras med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Med stöd av tidigare forskning och annan litteratur relevant för ämnet ges en bakgrundsbild över hur socialt arbete kring unga ser ut i Sverige. Fem socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövning gällande barn och unga i en norrlandskommun intervjuas utifrån ovan specificerade frågeställningar. Det insamlade materialet bearbetas och analyseras utifrån begreppen empowerment och paternalism. Resultatet av undersökningen visar att merparten av de intervjuade socialsekreterarna har liten kännedom om 22 § LVU. Det framkommer även att inarbetade rutiner och riktlinjer kring användandet av 22 § LVU saknas inom kommunens socialtjänst. Som en följd av detta används paragrafen varken av de intervjuade socialsekreterarna eller i kommunen som helhet. Såväl positiva som negativa åsikter om paragrafen framförs; den skulle kunna användas för att markera allvaret i en situation för den unge och vårdnadshavaren men samtidigt anser socialsekreterarna att tvångsinsatser ger ett sämre behandlingsresultat. Eftersom paragrafen ej används i någon större utsträckning inom socialtjänsten så uttrycker alla socialsekreterarna en skepsis till paragrafens praktiska nytta. Relationsbyggande och motivationsarbete ses av socialsekreterarna som viktiga aspekter för att möjliggöra frivilliga insatser. Frivillighet bedöms utgöra en viktig faktor för ett lyckat behandlingsarbete medan tvång anses skada förutsättningarna för ett positivt behandlingsresultat. Tvång används som en sista utväg när skydd för den unge måste prioriteras.