Tillstånd att bedriva miljöfarlig verksamhet - Förhållandet till den straffrättsliga legalitetsprincipen

Sammanfattning: För att få bedriva miljöfarlig verksamhet krävs enligt huvudregeln att verksamhetsutövaren ansöker om och beviljas ett särskilt tillstånd. Tillståndet syftar till att begränsa verksamhetens skadliga påverkan på människors hälsa och miljö, och förenas vid tillståndsprövningen med straffrättsligt sanktionerade villkor. Straffsanktioneringen av tillstånds- och villkorsöverträdelser framgår av blankettstraffbud i miljöbalkens kapitel 29. Tillståndsplikten utgör ett centralt redskap inom miljö- och miljöstraffrätten, och spelar en betydelsefull roll inom kampen för en hållbar utveckling. Vid tillståndsprövningen beaktas främst miljöbalkens hänsynsregler, som utgör allmänt hållna avvägningar mellan miljö och ekonomi. Tillståndet anpassas därvid utefter den enskilda verksamhetens unika förutsättningar. På grund av tillståndets status som straffbud, med hot om stränga påföljder vid överträdelser, ställs även krav på att utformningen måste uppfylla vissa straffrättsliga grundförutsättningar. Ett tillstånd får inte utformas enbart mot bakgrund av miljörättsliga avvägningar, utan måste också vara förenligt med den straffrättsliga legalitetsprincipen. Dessvärre är bristfällighet i detta avseende relativt vanligt förekommande. Tillståndsvillkor som inte uppfyller grundläggande krav på legalitet riskerar att ge upphov till oroväckande följder för verksamhetsutövare såväl som för rättstillämpande myndigheter. Följderna tar sig uttryck i individuella och systematiska brister i s.k. rättssäkerhet och prognostiserbarhet, vilket i korthet innebär att verksamhetsutövare får svårare att förutse vilka verksamhetsåtgärder som är tillåtna samtidigt som rättstillämpande myndigheter får svårare att beivra tillståndsöverträdelser. I förlängningen riskerar en sådan trend att leda till en generell nedgång i effektivitet och legitimitet för hela systemet, eftersom rättssäkerhet och prognostiserbarhet även korresponderar med nivån av normkunskap och sanktionssannolikhet. Problematiken förstärks även av det faktum att miljöstraffrättsväsendet redan möter stora utmaningar vad gäller legalitet och effektivitet.