Ett sätt att skapa fler normer på scenen

Sammanfattning: Jag har närmat mig Yat-tekniken ur en genuskontext för att se om det är möjligt att med den kunna göra mer medvetna val som skådespelare utifrån behovet av att inte följa den normativa bilden av vad en kvinna eller man ska vara, representera eller presenteras som på scenen. I mitt arbete har jag använt och undersökt Yat-tekniken som en möjlighet att se schablonen eller kategoriseringen i den vedertagna bilden av vad en människa ska vara. Jag har utgått från att femininiteter och maskuliniteter betecknar mänskliga karaktärsegenskaper fritt flytande. De har således inget med skådespelarens biologiska kön att göra. Med den utgångspunkten vore det potentiellt möjligt att med hjälp av Yat- tekniken kroppsligen applicera dessa rörelsekvalitéer på alla individer oavsett könstillhörighet. Jag har specifikt arbetat med ”bilden av” kvinnligt respektive manligt och använt Yat-tekniken som en sorts volymknapp för att höja eller sänka vissa rörelsekvalitéer som ofta kopplas till dessa bilder. I mitt examensarbete har jag valt att arbeta med Yat-tekniken framför andra skådespelartekniker på grund av dess uttalade icke könsbetingade uppbyggnad. Tekniken utgår från den fysiska rörelsen vilket således inte har något med på skådespelarens könstillhörighet att göra. Det är också i Yat-tekniken jag skolades i under fyra år på kandidatutbildningen vid Teaterhögskolan i Göteborg 1999-2003, nu mera Högskolan för Scen & Musik.