VAD TYCKER VI EGENTLIGEN? En kvantitativ studie om tystnadsspiraler, åsiktskorridoren och flyktingfrågan

Sammanfattning: De senaste åren har begreppet åsiktskorridoren varit ett aktuellt ämne i den svenska offentliga debatten. Åsiktskorridoren kännetecknas av ett debattklimat med lågt tak där den som yttrar en åsikt inte sällan utsätts för massiv kritik. Kritik som gör människor mindre benägna att uttrycka åsikter, framförallt om ämnen som är kontroversiella. Den minskande benägenheten att uttrycka åsikter om samhällsfrågor beror på en rädsla för social utfrysning. Detta fenomen beskriver teorin om tystnadsspiralen som Elisabeth Noelle-Neumann först utformade 1974. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida individer anpassar sin benägenhet att uttrycka en samhällspolitisk åsikt i sammanhang där åsikten är i majoritet/minoritet. Tidigare forskning har framförallt testat teorin om tystnadsspiralen online och genom intervjuer där den intervjuade fått skatta sin egen benägenhet att uttrycka sin åsikt till en främling. Den här studien syftar istället till att, genom en kvantitativ metod, testa tystnadsspiralen offline i nära relationer. En föreställning om att intervjufrågor kan uppfattas som ledande präglar metodvalet och fokus ligger i den här studien på att motverka det. Med bakgrund mot teorin om tystnadsspiralen och åsiktskorridoren har två hypoteser formulerats. H1: Benägenheten att uttrycka en åsikt ökar om individens egna åsikter är i enlighet med majoritetsåsikten i det sociala sammanhanget. H2: Benägenheten att uttrycka en åsikt minskar om individens egna åsikter inte är i enlighet med majoritetsåsikten i det sociala sammanhanget. De båda får initialt stöd i analysen men försvagas då det kontrolleras för alternativa förklaringar. Kontrollvariablerna utbildning, inkomst, kön, politiskt intresse, ålder och boendeplats spelar större roll i vilka som är mer benägna att uttrycka sig än andra. Anledningen till att hypoteserna inte bekräftas antas vara brister i metodval, gruppindelning och datamängd.