Likgiltlighetsuppsåt eller eventuellt uppsåt - spelar det någon roll i praktiken?

Sammanfattning: Generationer jurister har under årens lopp fått lära sig att de olika formerna av uppsåt i svensk rätt bestått av direkt, indirekt, och eventuellt uppsåt. Den sistnämnda formen, det hypotetiska eventuella uppsåtet, utgjorde uppsåtets nedre gräns i svensk rätt under drygt femtio år. Denna uppsåtsform var mycket kontroversiell och fick utstå mycket kritik. Kritiken inriktade sig på att uppsåtsformen inbjöd till att irrelevanta faktorer som gärningsmannens karaktär, tidigare brottslighet och liknande kunde vägas in i uppsåtsbedömningen. Det hypotetiska provet riskerade då att bli ett oförutsägbart och godtyckligt instrument vid fastställande av uppsåt. Våren 2004 kom rättsfallet som många väntat på. I detta rättsfall, NJA 2004 s. 176, förkastade HD definitivt det eventuella uppsåtet. I dess ställe infördes likgiltighetsuppsåtet, som numera utgör uppsåtets nedre gräns. Denna uppsåtsform anses inte ha de inneboende svagheter som det eventuella uppsåtet hade. Men denna förändring av den svenska uppsåtsläran är inte oproblematisk. Vissa har menat att införandet av likgiltighetsuppsåtet riskerat att utvidga det uppsåtliga området för mycket medan andra har tyckt att det egentligen inte är någon större skillnad mellan uppsåtsformerna, i vart fall inte i praktiken. Syftet med detta arbete har varit att söka svaret på vad denna förändring av uppsåtsläran inneburit i praktiken. Fokus har legat på brotten mot person i 3 kap. BrB. De förändringar som blivit följden av att likgiltighetsuppsåtet numera utgör uppsåtets nedre gräns kan inte sägas vara stora eller omfattande. Majoriteten av fallen kommer fortfarande att bedömas på samma sätt som tidigare. För vissa typer av brott där uppsåtsfrågor ofta blir komplicerade, som försöks- och HIV-brotten, kan dock en viss förändring skönjas. För försöksbrottens del innebär förändringen en utvidgning av det uppsåtliga området. För de s.k. HIV-brotten innebär förändringen en inskränkning. Likgiltighetsuppsåtet fokuserar mer på gärningen än på gärningsmannen. Den motvilja som tidigare funnits mot att döma någon för uppsåtligt brott på basis av en eventualitet har därmed reducerats. De psykologiska aspekter som tidigare funnits hos den enskilde bedömaren gör sig därmed inte gällande på samma sätt. I övrigt innebär förändringen att det svårtillämpade hypotetiska provet ersatts med en uppsåtskonstruktion som är mer strukturerad och som till en följd av detta kommer leda en mer enhetlig och förutsebar rättstillämpning. Att det är en bättre lösning är det hypotetiska eventuella uppsåtet är uppenbart. Det stora arbetet i framtiden ligger i att precisera och utveckla de kriterier som innebär likgiltighet.