Rätten till en rättvis rättegång

Sammanfattning: Europarådet beslöt den 8 december 1949 att rekommendera medlemsländerna att utarbeta en konvention som skulle innefatta effektiva garantier för individen angående åtnjutandet av mänskliga rättigheter. Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen för mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) undertecknades i Rom den 4 november 1950 och trädde sedan ikraft den 3 september 1953. I konventionen som trädde ikraft i Sverige den 1 januari 1995 anges det att tillsammans med de ändringar och tillägg som har utförts i vissa där angivna tilläggsprotokoll, skall gälla som svensk lag. Den har numera grundlagsförankring i regeringsformen (1974:152) (RF) 2 kap. 23 § och kan därmed tillämpas direkt av svenska domstolar och myndigheter. Några allmänna principer angående tolkning för internationella traktater föreligger i Wienkonventionen om traktaträtt, i artiklarna 31 och 32. Vidare skall EKMR tydas i ljuset av samhällsutvecklingen och förändringar i rättsuppfattningen inom konventionsstaterna. De klagomål som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (EMRD) behandlar rör främst EKMR artikel 6. Att få sin sak prövad inom rimlig tid samt rätten för den tilltalade att förhöra målsägande och vittnen utgör vidare beståndsdelarna i rätten till en rättvis rättegång. Varje enskild individ skall under en stats jurisdiktion ha rätt till domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång är ett grundläggande element i artikeln. EKMR saknar i jämförelse med Rättegångsbalken (1942:740) RB direkta regler om till exempel vittnen och skriftliga utsagor och innehåller heller inte någon skyldighet för medborgarna att vittna som det däremot gör enligt RB. Det är medborgarnas fri – och rättigheter i förhållande till staten som EKMR tar sikte på. Både konventionen och RB behandlar rätten till en muntlig förhandling och detta är också utgångspunkten att förhålla sig till vid förhandlingen enligt båda regelverken. Syftet med denna uppsats är att skildra utvecklingen av EKMR, med särskilt fokus på artikel 6 och genom flertalet mål belysa praxis betydelse och utveckling. Intentionen är även att jämföra konventionen med RB framförallt gällande den tilltalandes rätt att förhöra målsägande och vittnen. Vittnen och målsägande har alltid haft en utsatt position i rättsprocessen och vittnesmålet utgör ett av de viktigaste bevismedlen för domstolarna. Avslutningsvis förs en analys angående anonyma vittnen i svensk rätt och hur de svenska domstolarna förhåller sig till den ökade normprövningsrätt de blivit tilldelade genom införlivandet av konventionen och i vilken utsträckning EKMR tillämpas. Personligen anser jag att anonymitet kring vittne inte är att föredra eftersom det strider mot en rättvis rättegång enligt EKMR artikel 6 och medför rättsosäkerhet. Vad det gäller uppfattningen och tillämpningen av konventionen så är den varierande bland yrkesverksamma jurister och rättsvetare. Att förvalta den ökade normprövningsrätt torde motivera de svenska domstolarna med tanke på att de nu också kan avgöra frågor av politisk karaktär.