Hantering av mikroplaster i industriprocesser : En studie vid Sandvik Coromants skärtillverkning i Gimo

Sammanfattning: I denna studie undersöks om Sandvik Coromants skärtillverkningsprocess i Gimo släpper ut mikroplaster och i sådana fall hur detta kan förhindras. Källan som utreds är de plastskärbärare som skären är placerade på under delar av tillverkningsprocessen. Definitionen för mikroplaster varierar men generellt är det plastpartiklar med en diameter mindre än 5 mm. En del plastpartiklar tillverkas i storlek inom definitionen för mikroplast redan från början men den främsta källan till utsläpp i Sverige kommer från nötning och vittring av större plastföremål. Mikroplaster hamnar ofta i haven där de återfunnits i allt från zooplankton till fisk. Hur stor påverkan detta har på olika arter är tämligen okänt men studier visar att mikroplaster kan adsorbera toxiska ämnen.  Sandvik Coromant har ett internt reningsverk som inte är kopplat till det kommunala ledningsnätet och tar sitt industrivatten från den närliggande Gimodammen. Innan vattnet går till fabriken renas det i ett nanopartikel-filter så föroreningar från sjön inte skadar industrimaskinerna. Reningsverket kan ta emot upp till 20 m3/h och detta vatten kommer från flera olika delar av industrin. I reningens första steg regleras vattnets pH-värde innan lämpligt flockningsmedel tillsätts. Efter detta steg skickas vattnet till lamellsedimenteringen där vatten flödar upp mot en platå och partiklarna i vattnet sedimenterar med hjälp av gravitationen. Flockade och sedimenterade partiklar pressas till slamkakor som därefter skickas på deponi. Det renade vattnet släpps sedan ut i den närliggande Olandsån.  Enligt Sandvik Coromant kan plast försvinna från skärbärarna under blästringen, ett processteg där blästringsmedel med högt tryck blåses mot skären. Enligt Sandvik Coromants egna mätningar som projektgruppen ej tagit del av så kasseras skärbärarna efter ca 25-50 användningar, då skärbärarnas vikt minskat med ungefär 50 gram. Studiens resultatdel består till stor del av rekommendationer av praktiska studier som bör genomföras. Vattenprovtagning behöver utföras och undersökas för att fastställa om det finns mikroplaster i det använda vattnet och om dessa fångas upp i den befintliga reningen eller ej. Är mikroplasterna tillräckligt små kommer inte lamellsedimenteringen kunna rena vattnet från partiklarna och om vattenproverna bekräftar detta behöver ett filter installeras. Olika lösningar för rening har viktats mot varandra utifrån sex kriterier där ultrafilter visade sig vara det bästa alternativet. Med ett ultrafilter renas vattnet genom membranfiltrering och partiklar ned till 10 nm sorteras ut. Ett annat förslag för att minska nötningen på skärbärarna är att det genomförs en viktstudie där skärbärarna vägs efter var tredje cykel, för att kunna fastställa om viktbortfallet ökar med ökad användning. Om så är fallet kan antalet cykler skärbärarna används innan förbränning minskas ned så att de byts ut tidigare. Den mest effektiva lösningen som skulle garantera att det eventuella utsläppet av mikroplaster upphörde är om materialet i skärbärarna skulle bytas ut till ett biologiskt nedbrytbart alternativ. Möjligheterna till detta har undersökts i denna studie, men i nuläget har inget likvärdigt alternativ som uppfyller alla krav kunnat presenteras.